Det vackraste.

Safe for homework.

Höst

Så ser min stad ut idag. Det är en fin höstdag, förkylning och ensamhet till trots.

Tricolore

Så var en fantastique vistelse i Paris över. Fan vad kul vi hade. Strosade mest runt och snubblade över alla möjliga sevärdheter. Det blev ingen shopping, det enda vi ville ha var alldeles för dyrt. Madonna levde upp till alla förväntningar. Staden var lika gotisk och gorgeus som man trodde att den skulle vara. Snart kommer lite bilder på tantaluntan, där hon hoppar runt på scen. Ge dig till tåls och kolla in bollarna så länge.

On y va!

Finalement. Je suis parti. C'est incroyable! A bientot, mes amis!

Passa på.

Visst hade du hört att jag missade att mitt pass har passerat bäst före datumet? De skedde så påpassligt som den sommar som passerat revy. Ja den passerade revy. Jag jobbade sjukt mycket och missade den. Såg den blinka till genom skyltfönstret bakom vilket jag satt i svalkande mekaniskt skapade brisar och undvek att gå ut i min ullkostym. Säg inte att jag borde haft på mig en av linne. Det borde ingen ha. Euw. Så stod jag i måndags med stora rådjursögon och blickade in i en maskin som tog min bild. Ja, det blev en klassiskt distorterad och snedvriden skalle som lämnades till tryck. Man ska inte vara fin där. I passet. Det ska vara en ful och i stort missvisande bild. Man vet aldrig när skvallerpressen tror att man ligger med Carola och stoppar pressarna och pressar in din passbild med ryktet om att Carola äntligen upptäckt nummer två och det var du som visade vägen. Då är det gött att bilden knappt alls liknar dig. I alla fall i dina egna ögon. Hur skulle du annars någonsin igen känna dig ren? Hur som haver, leveranstiden sattes till den måndag som kommer. Men.. då är jag ju hemma igen. Svettades lite kallt i ett par dagar. Sedan ringde jag igår och då hade det kommit. Jag tror att polisen älskar mig så mycket för att jag betalar deras lön. Nej, inte genom skatten, dummer. Genom böter. Det är skiten. Då får man den vipbehandling man alltid längtat efter. Skattar gör alla. Skrattar gör jag. Botar gör bara ett utvalt få. Polisen tycker föresten att jag har en jättefin bil, också. Den måste vara rolig att åka fort i. Så sade de till mig, sist vi sågs. Jag älskar polisen älskar mig. De längtar tills vi ses igen och som vanligt ska jag göra mitt bästa att hålla mig undan. Som jag alltid gör när någon vill ha mig på allvar. Suck. Jag älskar er inte på det viset. Jag vill ju bara få finfin service.

Och nej. Jag ser inte heller sambandet mellan texten och bilden, men jag vill dedikera den till mina paintballpolare. De vet att uppskatta en fin svank.

Breaking and entering

Freaky stuff. Har gått förbi grannporten. Hört att det går ett larm ibland. Första gången jag uppmärksammade det var i förrgår. På väg ut. Ett fönster stod öppet så jag tänkte att killen som bor där kommer nog hem snart. Dagen efter hör jag larmet igen. Det är ett högt ljudande larm. Funderar lite på om det stått på hela tiden, men eftersom ingen av de som bor det trapphuset hört av sig så tänker jag inte mer på det. Ikväll ringde så min telefon. Det var hon som bor inunder hans lägenhet. Hon hade tydligen inte kunnat sova senaste nätterna. Undrade om jag hade numret till ägaren av den oljudsfyllda lyan. Jag kollade. Inget nummer. Lovade att ta tag i saken direkt. Började omedelbart med att föreställa mig en död manskropp. Tre eller fyra dagar gammal. Blicken var tom. Huden spänd och gråaktig. Kunde inte avgöra om den var helt påklädd, naken eller bara delvis. Det jag insåg var dock att alla kroppsfunktioner skulle slutat hålla igen och att det skulle säkerligen lukta mer urin och avföring än blod. Tog nyckeln i hand och gick dit. Ingen svarade, som väntat, när jag ringde på. Utan en tanke mer på det satte jag nyckeln i dörren. Gick in. Hittade en lampa. Lokaliserade källan till det genomträngande larmet. Det var en väckarklocka. Ganska väntat. Drog ur sladden. Slängde ett par blickar runt i lägenheten. Konstaterade att det inte låg ett lik inom synhåll. Valde att inte leta igenom de andra rummen. Främst instinktivt. Genom att ingen stank slog emot mig då dörren gled upp. Släckte, låste och meddelade grannen inunder att hon får sova inatt. Gick hem. Glad över vetskapen att det inte var ikväll jag fick se en död och sedan försöka somna medan jag grämer mig över att jag borde ha kunnat förhindra det.

Ecce homo

Tioårsjubileum ikväll i Domkyrkan. Missa inte det.

Min senaste obsession

Sneaky sound system. Sjukt med fett bra, alltså.

Monetär brottningsmatch.

Hundratusen upp. Så ser det ut idag. Vi brottas om salongen. Alla på var sida om mäklaren. Det är svårt att se hur man ska nypa till så att det får effekt. Jag vill bara grabba tag i ballarna och rycka tills de ger sig. Kan inte. Jävla skit. Det kommer att ta en bra tag tills det här är över. Det blir som väntan på iPhone, all over again. Låt mig vara lingering och jag ledsnar. Jag är inte där igen, men ge det ett par dagar till. Börjar få nog. Då är det bra att veta att jag redan fått beskedet att det aldrig är klart förrän tidigast måndag.. Det börjar närma sig gränsen för vad jag tror den är värd, också. Men den frågan är svår. Vad är ett unikt objekt värt? Min tes är densamma som alltid. Det är bara värt vad någon är beredd att betala. Inget mer, inget mindre. Det gäller allt. Ärligt talat vet jag inte vad jag är beredd att betala. Till det förra inlägget fick jag kommentaren av en anonym läsare, som bad mig länka. Sidan var krypterad, men hacker som jag är när jag vill och önskeuppfyllare jag är till alla, så är det numera bara att klicka på valfri naken man på bilden för att ta dig till mitt framtida hem. Låt oss kalla det "before pictures"!

Frustrerande..

Ibland tar man i så man spricker. Jag är mitt uppe i budgivningen på min nya lägenhet. Sju bud hade kommit in då jag lade mitt senaste. Nu har den stigit hundra tusen. Det här är nog bara början är jag rädd. Vad fan. Jag vill ha den. Hur kommer det sig att den enda lägenheten som det verkar bli bud på just nu är den jag vill ha? Så jävla typiskt. Jag kan peka ut ett gäng alternativa hem till mina konkurrenter. Men det är väl just det. Det finns inga egentliga alternativ när man vill ha en unik bostad. Suck. Jag ger mig nog inte än på ett bra tag.

Putta omkull en vägg.

Det är vad som behövs för att min nya lägenhet ska bli bra. Var på andra visningen idag. Tänker inte på mycket annat än hur jag vill inreda den. Jag har inte köpt den ännu. Men den är min. Det är bara trettio andra spekulanter som inte har insett det. Jag ska ha den. Den kommer att bli en fät och fin våning. Ja, jag vill nästan kalla den för det. Det är pinsamt, jag vet. Men jag gillart. Så spennande. På måndag ska budgivningen börja. Det kommer att bli en sörja. Eller nej. Men det rimmade så jag ville skriva det. Ha ha. Har man inget mer att säga så får man väl säga något som gör att man inget mer har sagt. Eller nåt. Håll tummarna nu. Jag ska ha den.

Grabbarna grus.

Den här bilden måste det delas med av. Eller hur?! Fatta att Gunnar i mitten är typ ett halvår. Sven och Arvid är stora nu. Arvid, som håller i Gunnar har fått en häst. Han har just lärt sig säga häst. Kul. Fick ett kryptiskt mess från min andra lillasyrra. Hon mår tydligen illa på morgnarna. Det såg ut i det som om jag borde veta vid det här laget att hon är på tjocken igen. Jag tror jag sett hennes lille Otto tre gånger. Han är väl också dryga halvåret. Shit vad de ligger i. Jag vill också ligga lite. Ha ha. Freudian slip. Den får stå kvar. Det är ju sant. Men vem vill inte det? Kul är det iallafall. Allt utom det lite tragiska faktum att jag missat hela den grejen. Men vi får hoppas att jag noterar skillnaden som ett till barn utgör vid nästa släktträff. Risken är lite för stor att jag inte gör det, så jag vågar inte ens le åt det. Ouch. Skärpning på den biten, men jag har koll på mina affärer. Det är alltid något.

Golvad?

Har ju inte ens varit mäklare i två månader ännu. Redan vill jag flytta. Sprang in på en visning idag. Såhär fint presenterade mäklaren golvet i bostaden. Behöver du verkligen se mera? Ha ha. Glöm det. Jag vill att så få som möjligt vet om att den är till salu. Tröstlös förhoppning, då visningen var packad med pack. Suck. Det kan sluta hur som helst. Ska se vad banken anser om mina vida planer och stora drömmar imorgon. Det troliga är att ni inte hört det sista om det här. Fortsätt kolla in så ska jag hålla er underrättade.

Inga fler pretentioner

Jag tänkte att det är lika bra att komma clean. Numera bloggar jag mest för det stora nöjet det innebär att leta reda en ny manskropp att explaotera för er räkning. Erkänn. Det var länge sedan du gick in på den här sidan för att ta del av de litterära alster och poem som jag alstrar. Numera mera sälla än ofta. Tyvärr. Vågar inte ens kolla in statistiken. Jag kommer att blo ledsen i vilket fall. Ledsen om ingen kollar in här mer. Ledsen för att ni kollar in, när inget nytt händer på västfronten. Hoppas ni skaffat ett liv, eller kanske ett tidskrävande jobb, en partner som vill ha uppmärksamhet, ett embryo som gör att du spyr eller kanske bara att du insett att här var inget att hämta. Jag har sagt det förut. Jag säger det igen. Min tid i blogosfären har nog trots allt inte kommit tills sin ände. Det verkar den aldrig göra. Vilket förvånar mig, säkert mer än det förvånar dig. Snart ska jag sluta detta inlägg. Trycka på publish och sedan skriva ett nytt. Du ser. Så snart det tar fart igen så är jag på väg. Efter dessa år så finns det liksom en vana. Ett beteende. En vilja att synas, säga saker och bli läst som gör att jag nog inte slutar blogga. Ever. Jag kommer inte heller att sluta vara en pinsam tönt som gillar att blanda in engelska ord heller. Ha ha. Bit mig.