Fascinerande att den så förbytts. Känslan av jul. Jag har den inte, eller den jag har, är inte vad den var. Jag älskade julen. All spänd förväntan. All god mat. All fritid att leka, spela, mysa och öppna paket. Nu vill jag mest att det redan ska vara över. Låt det bli en vanlig vardag, nästa år. Nu tänker du säkert att det är ganska sorgligt att jag säger såhär, att jag måste vara en ganska ensam kille, att jag inte har en fin familj att mysa med, att ingen tycker om mig. Du kunde inte ha mera fel. Min ensamhet har jag själv valt, min familj är stor och fantastiskt mysig och alla tycker om mig. Okej, jag försöker lura mig själv, mer än jag försöker lura er. Jag erkänner. Det var ändå uppenbart. Jag saknar någon att kalla min, det må vara självpåkallat, men ändock. Det är en avsaknad. Lika bra att säga som det är. Ska det vara orsaken till den totala bristen av julkänsla? Jo, kanske. Det kryper i skinnet av julsånger. Jag är trött på glögg. Jag som vill ha det till midsommar, valborg, vardag och fest. Blodet på liken i nyhetsinslagen är för rött för att vara bekvämt. Inte för blodigt. Jag har inte köpt några julklappar. Fatta det sista. Ingen jag vet har njutit mer av att julshoppa än jag. Brukar börja vid skolstarten. Fundera och välja med omsorg. Alla fick något som var ett tydligt tecken på hur väl jag visste vad de innerst inne begärde. Så såg jag på det. Det är ju så många flugor på en smäll. Låt mig förklara. Först och främst en ursäkt att köpa grejer, grejer som man normalt inte brukar köpa, leta och jämföra alternativ. Det är befriande att inte alls ha minsta dåliga samvete över att man köper en massa, egentligen, onödiga saker. Det är ju presenter. De har ett tydligt syfte. De ska göra någon annan glad och förstärka banden mellan den som ger och den som får. Hur som haver. Jag vill inte. Nu har jag mest dåligt samvete för att jag vill ha grejer, grejer som är dyra. Och onödiga. Cum clean before christmas, det är min julsång. Skäms när jag skriver det här. Skriver der för att få det ur mig. Jag ska åka till landet över jul. Det är bokat julgransklädnad, godisbakande, dopp i grytan, paketstunder, mys framför brasan, tvspelande, brädspelande, julbordande och umgängande. Jag kan inte komma dit och vara gubben som ville att grinchen skulle sno julen. Ut med det gamla in med det nya. Letar efter en nyhet. Ett sätt att se på det som gör det till den fantastiska helg som det ska vara. Jag kommer hitta dit. Det första steget är att erkänna att jag har ett problem, det andra är att se vad det är, det tredje att skapa en målbild. Ta sikte på den. Fokusera och se mig där, hur jag mår, ser ut, hur det känns, vad det luktar och göra det min verklighet. Enklare än så är det inte. Jag skriver av mig det här här, för att jag vet att mina nära och kära läser det. Jag skriver det inte för att på förhand ge en ursäkt. Anledningen är den att vi inte alls talas vid eller träffas så ofta att de vet om det här, eller jag berättar inte hur jag mår. Det är en anledning. Den andra är den att jag inte känner behovet av en terapeut, som hade varit alternativet. Jag är en selfmade man. Jag gör mig själv. Ha ha. Undrar hur allvarligt det ser ut, om man inte riktigt känner mig. Allt jag har är lite preholidays-stress. Det ville jag ha avklarat, utrensat till ikväll. Jag vill inte komma hem till gården med ett moln av tunga tankar. De förtjänar inte att utsättas för mitt svarta hål som suger upp all julstämning. Jag vill vara en supernova som lyser starkt över krubbet. Så. Det funkar. Jag känner mig rensad. Sätter ord på mina tankar så slipper jag tänka dem så mycket mer.
Tvekar en stund innan jag trycker på publicera. Borde jag trycka ut det här? Är det privat eller personligt? Vilket var det som var okej och vilket var det som var ej? Skiter i det och tänker att om någon som läser det här känner igen sig i min ångest, och då får lite lättare i sin egen, så är det värt det. Du är inte ensam. Det är min julklapp till dig.
Det hade gått tio år sedan sist.. Då var jag hemma en helg från min militärtjänstgöring, tog ut grannens kanadensare med mina småsyskon. Vi paddlade runt på översvämmade åkrar och drömde oss bort från den leriga uppländska å som vi gled fram genom. Vi gled fram genom ett förtrollat landskap som vi aldrig förut upplevt och som försvann så snart vi klev ur kanoten. En spontan liten tripp som satte sig fast i alla våra minnen. Det är fascinerande hur vissa dagar gör det. Så nu var det dags igen. Det var alldeles för länge sedan. Inte samma konstellation i båten, men lika minnesvärt. Efter årets första dopp, måhända ofrivilligt men mycket kallt, så har jag börjat fastna vid tanken på att paddla lite mer. Mindre kan det knappast bli. Vi får se hur biten jag blir. Jag ska utforska vattenytan i sommar.
Har bestämt mig för att tagga mera. Inte riktigt klar över vad, ganska säker på var. Det kommer att bli fint. Har du tankar och idéer på vad som passar mig? Jag vill hitta symboler eller bilder som säger mer om vem jag är än vad man kan se av min hud idag. Jag vill hitta ett destillat som är jag. Ett collage av mitt inre. En sampling av min själ. Har du sett den så säg till. Hur ser den ut?
Jag behöver en führer som styrer upp mig liksom. Sätt mig på strikt diet. Sparka ut mig i spåret. Det här håller inte längre. Jag är ett oansvarigt tonårsbarn som bara äter skit. Utom när min mamma kommer in med matlådor. Så pinsamt. Jag tackar och tar emot. Kanske är det en reaktion mot allt allvar i mitt arbete. Troligen är jag bara lat. Har lite felprioriteringar för mig. Så kan det gå. När inte blöjan sitter på. Ett bittert konstaterande i ett ögonblick av klarsynthet. Snart sjunker blodsockret igen och jag glider tillbaka in i förnekelsen.
Ja, jag vet. Det har inte blivit en massa inlägg senaste tiden. Så kan det gå. Tack ändå till er som kollar in här hela tiden. Hoppas ni får ut något av det. Jag får inte det. En annan dag, kanske. Puss.
I guess I could be pretty pissed off about what happened to me, but it is hard to stay mad when there is so much beauty in the world. Sometimes I feel like I am seeing it all at once, and it is too much and my heart fills up like a ballon that is about to burst. And then I remember to relax and stop trying to hold onto it. And then it flows through me like rain, and I can't feel anything but gratitude, for every single moment of my stupid little life. You have no idea what I am talking about I'm sure, but don't worry, you will someday.
Jo, så kan jag sammanfatta min julafton. Bara skoj och spel. Nej, det var inte jag som fick spel. Vi spelade spel. Som bara fan. Jag tjackade ett mexikanst tåg till mamma och pappa. Det körde vi, bland andra spel, till sent in på natten. Delade ut presenter, på en perfekt nivå och åt lagom mycket fantastisk hemlagad julmat och njöt i fulla drag av de chokladpraliner som vi slängde ihop dagen före dopparedan. Jag skojar inte. Lillebror och jag var själva de som var mest förvånade över hur grymma de blev. Inget recept, bara stor erfarenhet låg till grunden för mästerverken han och jag skapat. Inte erfarenhet av pralinlagande utan erfarenhet av pralinätande. Vad mer kan man behöva kunna?
Fascinerande att den så förbytts. Känslan av jul. Jag har den inte, eller den jag har, är inte vad den var. Jag älskade julen. All spänd förväntan. All god mat. All fritid att leka, spela, mysa och öppna paket. Nu vill jag mest att det redan ska vara över. Låt det bli en vanlig vardag, nästa år. Nu tänker du säkert att det är ganska sorgligt att jag säger såhär, att jag måste vara en ganska ensam kille, att jag inte har en fin familj att mysa med, att ingen tycker om mig. Du kunde inte ha mera fel. Min ensamhet har jag själv valt, min familj är stor och fantastiskt mysig och alla tycker om mig. Okej, jag försöker lura mig själv, mer än jag försöker lura er. Jag erkänner. Det var ändå uppenbart. Jag saknar någon att kalla min, det må vara självpåkallat, men ändock. Det är en avsaknad. Lika bra att säga som det är. Ska det vara orsaken till den totala bristen av julkänsla? Jo, kanske. Det kryper i skinnet av julsånger. Jag är trött på glögg. Jag som vill ha det till midsommar, valborg, vardag och fest. Blodet på liken i nyhetsinslagen är för rött för att vara bekvämt. Inte för blodigt. Jag har inte köpt några julklappar. Fatta det sista. Ingen jag vet har njutit mer av att julshoppa än jag. Brukar börja vid skolstarten. Fundera och välja med omsorg. Alla fick något som var ett tydligt tecken på hur väl jag visste vad de innerst inne begärde. Så såg jag på det. Det är ju så många flugor på en smäll. Låt mig förklara. Först och främst en ursäkt att köpa grejer, grejer som man normalt inte brukar köpa, leta och jämföra alternativ. Det är befriande att inte alls ha minsta dåliga samvete över att man köper en massa, egentligen, onödiga saker. Det är ju presenter. De har ett tydligt syfte. De ska göra någon annan glad och förstärka banden mellan den som ger och den som får. Hur som haver. Jag vill inte. Nu har jag mest dåligt samvete för att jag vill ha grejer, grejer som är dyra. Och onödiga. Cum clean before christmas, det är min julsång. Skäms när jag skriver det här. Skriver der för att få det ur mig. Jag ska åka till landet över jul. Det är bokat julgransklädnad, godisbakande, dopp i grytan, paketstunder, mys framför brasan, tvspelande, brädspelande, julbordande och umgängande. Jag kan inte komma dit och vara gubben som ville att grinchen skulle sno julen. Ut med det gamla in med det nya. Letar efter en nyhet. Ett sätt att se på det som gör det till den fantastiska helg som det ska vara. Jag kommer hitta dit. Det första steget är att erkänna att jag har ett problem, det andra är att se vad det är, det tredje att skapa en målbild. Ta sikte på den. Fokusera och se mig där, hur jag mår, ser ut, hur det känns, vad det luktar och göra det min verklighet. Enklare än så är det inte. Jag skriver av mig det här här, för att jag vet att mina nära och kära läser det. Jag skriver det inte för att på förhand ge en ursäkt. Anledningen är den att vi inte alls talas vid eller träffas så ofta att de vet om det här, eller jag berättar inte hur jag mår. Det är en anledning. Den andra är den att jag inte känner behovet av en terapeut, som hade varit alternativet. Jag är en selfmade man. Jag gör mig själv. Ha ha. Undrar hur allvarligt det ser ut, om man inte riktigt känner mig. Allt jag har är lite preholidays-stress. Det ville jag ha avklarat, utrensat till ikväll. Jag vill inte komma hem till gården med ett moln av tunga tankar. De förtjänar inte att utsättas för mitt svarta hål som suger upp all julstämning. Jag vill vara en supernova som lyser starkt över krubbet. Så. Det funkar. Jag känner mig rensad. Sätter ord på mina tankar så slipper jag tänka dem så mycket mer.
.jpg)
