danidanger: januari 2008

Vad behövs för att en fredagskväll ska bli komplett och givande?

Det här är mitt recept, testa det om du vågar. Jag börjar dagen med att vakna med lite för få timmars sömn, stiger rakt ur en skum dröm. Tar en dusch och undrar vad var det där egentligen om? Drömmen, alltså. Har mitt undermedvetna varit otroget mot mig? Hmm.. Stressar ned en skiva hembakat bröd och en kopp te som skållar gommen en aning, som sig bör. Väl utanför dörren och en bra bit mot tåget inser jag att plånboken är kvar i gårdagens jacka. Och, ja. Svaret är det att man inte har samma jacka, eller skor, på sig under två på varandra följande dagar. Det vet väl varenda väluppfostrad fjolla?! Nåväl. Kommer som vanligt till perrongen med tio minuter till godo. Hinner bli sådär lagom genomkyld och fundera på varför jag alltid stressar för att få stå och vänta på skit. Med skit menar jag såklart skit, alltså bra skit. Saker som är bra. Om du inte visste så har jag just idag fått mig en sista föreläsning i raden av många i ämnet positivt tänkande och självmotivation. Den heter egentligen säljteknik, men det jag vill ta med mig från den är detta; Du är din egen bödel och din egen gud. Fine, jag köper.. Men det som jag aldrig kommer att glömma var hur vår fantastiskt underhållande föreläsare stod i profil, för att enligt honom själv samtidigt kunna läsa på projektionen.. men vi vet båda två att det var för att då fick han visa sin största tillgång, gluteus maximus. Vid varje paus, när han laddade om kom ett "Ähh". Inget speciellt med det, vi fyller alla ut tystnaden med skumma ljud. Men det som verkligen fick mig att spricka upp och aldrig missa en sekund av hans föreläsning var att i samma stund spändes nämnda muskler och han tog sats för att leverera nästa klyscha med ett lager av floskler på toppen. Det var underbart. En minnesvärd dag, om någon är det. Har flera sidor av oförglömliga citat. Nu håller jag på för fullt och applicerar hans lära på allt och alla. Träffa mig inom ett par dagar och jag är din messias, din livstilscaoch, din first fag eller vad fan du vill kalla det. Ha ha. En lång dag senare rullade jag med min lånade bil (tack igen för den, mamma och pappa! Love you!) plockade upp en trött flickstackare och tvingade henne upp och ned för branta backar.. men inte förrän hon fått genomlida en av de mer skrämmande stunder i hennes hittills korta liv. Ett tag där, var jag rädd att det inte ens skulle bli längre än så. Om inte hennes skrik skrämde bort allt levande, så gjorde hennes pulserande hjärta det. Basgången vid första bästa rave är lägre, tro mig. Till saken hör, att hon kan vara en av de allra mest lättskrämda personerna jag vet, om inte den allra mest lättskrämda. Jo, hon är det. Ingen tävling. Hon vann. Det är så illa att det nästan inte är kul längre. Man blir rädd. Alla som känner mig det minsta vet att jag ÄLSKAR att retas och skrämma upp folk. Jag gör det sällan med henne. Hon skrämmer mig så. Jag tror ju att hon kommer dö på mig. Så illa är det, men ack så underhållande. Iallafall. Ursäkta min långdragenhet. Det här inlägget som började så skarpt. Jag ville visa undret i Uppsala. Det är att man kan åka skidor utför. Idag. Här hemma. Jag är mållös. Det finns till och med ankarlift. Vad mer kan en nyfrälst friluftslotta önska? Så.. vi är på toppen av det imponerande berget. Ja, det är typ den förlorade alpkedjan. Helt sjukt. Då blev närmaste vägen till den upplysta banan genom ett mindre skogsparti. Lugna bananer tänker jag, vi joggar lätt dit. En meter från den ljuskägla som skidbacken sprider i grannskapet ljuder ett skri som väcker resterna av de vikingar som säkerligen dog där någon gång på elvahundratalet. Jag svär. Jag hörde deras hjälmprydda hjälmar gnissla mot stenar flera meter under mina fötter. Kidsen i backen kommer aldrig mer att gå ut efter solnedgången. Var du imponerad av skådespelarinsatserna i the Blair witch project? Jag med, men nu vet jag bättre! Där fick jag så leda min vän genom mörkret mot ljuset och jag tror att jag aldrig varit så nära, någon så rädd. Även om man lägger ihop alla gånger jag varit rädd, i hela mitt liv, så kommer det inte ens i närheten av den skräck hon utstrålade. Hon såg döda. Inte konstigt tänkte jag, det var ju du som väckte upp dem! Ha ha. Typ tio meter senare stod vi trygga i ljuset. Trodde vi. Där fanns den riktiga faran. Skum person i träningsbyxor men som uppenbarligen inte skulle träna!? Vad är upp med det? Inte ok! Än mindre ok var hans stora onda hund som ville leka äta köttbulle och spagetti med oss. Vem som var köttbulle respektive pasta är inte svårt att räkna ut.. Sällan, för att inte säga aldrig förr, har vår löprunda fått en sådan flygande start. På tal om flygande. När vi var svetsi, svetsi gled en liten bil med en fejkad burk på taket, eller.. jag vet inte om den var fejkad. Men den var stor som en man, så jag drog den slutsatsen.. Eller var det bara en produkt av mina fördomar? Hm.. Sådana har jag fått lära mig att ifrågasätta. Nu gjorde jag det. Klapp på axeln till mig. Nåja, den körde iallafall uppför den mindre skidbacken och ut poppades två burkar dryck som inte gav oss vingar, men i det tillståndet var vi tacksamma för allt socker som vi kunde få tag på och hur tackar man nej till godsaker av främmande människor på en skogstig där ingen uppenbarligen kan höra dig skrika?

Som slut på en dag som kanske låtar som den skumma drömmen jag nämnde, även om den var så mycket underligare, så hade äntligen min nedladdning av Kathy Griffin- My life on the D-list, fullbordats. Ren och skär lycka. Hon är ett geni. Plötsligt insåg jag hur mycket min vän, Sveriges svar på Kathy, har saknats mig, men som det faller sig så tursamt att nu ska hon ha kommit hem från en i mina ögon alldeles för lång vistelse i det fjärran väst. Oj, lång och konstig mening. Mysigt.

Ja, just det. Lite mera.. såg du Let's dance? Jag erkänner. Jag gjorde det. Och jag gillade skiten. Ingen blev mera shockad än jag. Det bästa var när "Nu hetare än någonsin tidigare"- David Hellenius började prata och det var den där bingovärdinnan som skulle prata! Ha ha. Även solen har fläckar. Du missade det säkert. Upptagen med att rösta som du var.

Temat för min dag var således uppenbart.

Gluteus maximus är skiten.. eller ska man säga håller in skiten? Hm.. ja, ja. Såhär ligger det till. En föreläsare kan uppnå oanade höjder genom att visa en ny sida hos sig själv. En kvinna som revolutionerade stjärtövningar kan komma igen, över tjugo år senare och leder i Let's dance. En löprunda i uppförsbackar ger mig de "buns of steel" som jag är så känd för. Eller, hm.. som jag vill vara känd för.

Det var mitt recept för en fabulös fredag. Det är bara att slänga allt i en skål, blanda väl och grädda bullen i ugnen tills den kryper skränande därifrån. Sparka in den under en sten och låtsas som om inget hänt. Det gör jag alltid.

Hm.. tror att min blogtid är förbi. Finner färre och färre skäl till att posta grejer, mindre och mindre lust till att göra utlägg om mitt liv, bättre och bättre anledningar till att inte skriva mera. Vi får se. Jag gör nog ett långdraget slut. Kan ju vara en svacka, men ett är säkert. Förra året var blogåret för mig. Det här året blir nog äventyrsåret. Jag ska springa en mara, hoppa mera fallskärm, åka skidor utför och längsmed, cykla runt en Vättern, säga hej till två nya syskonbarn, kunna bli auktoriserad mäklare, riskera liv och lem i hemmabyggd hinderbana och simma i Vansbro. För att nämna lite av det som jag ser fram emot tvåtusenåtta. När jag räknar upp det, så känns det som en dum idé att döda den här sidan. Jag kan istället låta den bli mer av en resultatrapport och mindre av ett kulturtips. Ja, så får det bli, om det blir något alls. Gott nytt år.