It's a ring.. like a circle.

Riktigt så går det inte till, men nästan.

Mitt första uthopp.

Ok.. här får ni se mitt och mina vänner i lucky #7's första uthopp. Notera min brors nonchalanta flin, min egen fokusering, Calles underbart flackande blick och Annas frånvarande flin. Helt underbart.

Gryttstock 2003 - Naked Formation Skydiving

På fredag börjar nästa festival. Grttstock 2007- här kommer jag.

Himlagott!

Jo, jag är en sucker för fluffiga sockertussar. Grillade är bäst, även om jag vid senaste tillfället lyckades bränna min tinning med smält socker som kom flygande, då jag försökte skaka ut lågorna efter att lite dumdristigt stoppat pinnen i en glödhet grotta. Lesson learned. Det gör jag inte om.

En annan läxa att lära, som illustreras underbart av enhörningar och godis.. hur skumt är inte det att vi samtidigt gör inlägg med så lika tema.. iallafall. Kolla in det här. Lev och lär.

Mamma, du kan vara lugn.

Även om informationen kommer från en tvivelaktig källa och är något bristfällig så får man vara glad för det lilla. Läs här om hur det kan gå när fallskärmen inte vecklar ut sig.

Run like you never run before.

Midnattslopppet gick av stapeln igår. Åsa och jag löpte som aldrig förr, vi höll sällskap genom nästan hela loppet. I den sista backen drgo jag irån lite, men hon tog mig på spurten. För mig var det första gången, hade ingen aning om hur banan, publiken och tiden på dygnet skulle kännas. Det kändes bra. Vi körde på ordentligt. Det var helt grymt att springa genom söder i en likadan röd tröja som sextontusen andra, en röd orm slingrade sig fram, gatorna kantades av hurrande människor, överallt spelades hög musik. Jag känner mig helt nöjd med mitt lopp. Jag kom in på 56,19. En bra tid att knäcka nästa år!

Fräsch frukost.

Jag börjar var dag med frukost. Inte så ovanligt, måhända. Inte heller det faktum att jag gillar att uppdatera mig om vad som händer i världen. Fan, jag är inte så speciell, när allt kommer omkring. Det som känns nytt, är att jag ratar allt vad papper heter. Läser allt online. Nu känner mig som en gammal gubbe som är stolt över att han lyckats läsa ett sms.. men det jag ville ha sagt är att jag gillar DN's nya stil. Ni som inte kollar in dagligen, ser säkert ingen skillnad, men för mig blir det en fräschare frukost var dag.

Se här.

Som en groda utan ben..

Vad livet känns hopplöst ibland.. idag skulle vi åka till mitt andra hem, Gryttjom. Det visade sig inte vara någon idé. I Vårgårda pågår SM. Vädret har ju varit lite rackigt i veckan, så nu behöver de vårat finfina flygplan för att hinna tävla färdigt. Så, okej då. Att fallskärmshoppning ses som en sport är ytterst benifikt och nödvändigt, men att det hindrar mig från att kunna hoppa. Det gillar jag inte. Sur gubbe. Nu blir mitt mål att hålla en annalkande förkylning på håll och ladda inför Midnattsloppet imorgon. Det hade gått så mycket lättare om jag fått riskera liv och lem en gång i timmen, sisådär. Adrenalin boostar ditt immunsystem. Dagsens sanning.

Föresten så är det säkert för blåsigt iallafall. Vaddå, jag är inte bitter.

Livets läxor..

Jewpé

A modern twist on an ancient fix.

Ring i alarmet.

Beyoncé har aldrig varit mera övertygande!

Ny favvomuzack.

Älskar låten, estetiken och attityden.. men jag älskar remixen ännu mera. Den får du inte höra här, men den är väl värd besväret att leta upp.

Mer av samma band. Det bara befäster deras ställning som mina idoler av idag. Hur snyggt som helst!



Du behöver inte leta längre.. jag har den här. Klick end njut.

Ballongtricket

Det dröjer innan jag får göra det här lilla tricket, men tro mig när jag säger att jag redan längtar dit!

En helt vanlig dag i en hoppares liv.

Hej hej dagboken. Idag var det inte så roligt. Solen sken och himlen var blå.. men för min del hade det lika gärna regnat syra. Det blev inga hopp. Jag som skulle hoppa så mycket det bara gick, hela dagen lång, verkligen bocka av hopp efter hopp i min hoppjournal, så jag får mitt efterlängtade hoppcert. Nu undrar du kanske vad som hindrade mig. En liten detalj som kallas vinden. Blåser det för mycket får man inte hoppa. En vinge tar sig genom vinden med ca tio meter per sekund. Om det blåser upp, blåser man bort, kort och gott. Det suger, men imorgon är en annan dag.. då ska det vara molnigt med risk för regn. Gissa sju gånger hur många lifter det blir då. Jag sätter min tilltro till helgen.. och de tolv smågrisar som jag offrat till diverse suspekta gudomar.

Love is gone

Som ett avbrott i allt med himlar och tunna tyger så vill jag att ni lyssnar på de här sköna beatsen.

Veckan som gick.. fort, men ändå långsamt.

En liten resumé. Kolla självklart in hoppjäntans lilla blogg också. Klicka på Rya, där till höger. Där kan du även se mig i mina nya goggels. Jag grät en skvätt, då skar de in i mina fluffiga kinder.

Nåväl. Min sida av historien. Vi kom upp på onsdagen, efter att jag fått för mig att en annan väg skulle bli genväg, blev det en senväg, men vi hann dit i rättan tid. Chock nummer ett kom på första genomgången. Vi skulle inte få hoppa förrän på lördagen. Det skulle kunna ta upp mot ett år innan vi var licenserade hoppare. Då tandemhoppet var nästan utan föregående instruktioner så blev jag rätt paff. Visst, jag hade läst boken, den är ganska omfattande. Samtidigt som det kändes betryggande att genomgångarna och säkerhetsrutinerna var rigorösa blev jag lite putt över att inte få ta ett skutt.

Dagarna som följde fylldes av reservdragsrepris och allmänt dis. Inte många hopp blev av för andra heller, det var en god tröst. Vi diskuterade vindhastigheter och landningsförberedelser. Uppe i planet repade vi uthopp fast det stod på land. När skrivningen och det prakriska provet var avklarat hade det blivit lördag. Vi var redo. Solen hittade äntligen ned till marken igen. Allt såg bra ut. Värdskupptävling i speed var på gång och tandemhopparna gjorde sig redo. Från att ha varit ett glåmigt fält med lite inbitna hoppare på plats så var det nu ett myller av folk från när och fjärran som alla badade i sol och en vind perfekt för våra första hopp.

En bättre tajming har jag sällan skådat.

I planet upp mot tusen meter var mitt fokus totalt. Inget skulle hindra mig. Sitter på knä bredvid jalusidörren när den dras upp och den första känslan av fartvinden kan förnimmas. Ser ned mot marken bredvid golvet i planet. Jag ska hoppa först. Ser på Hanna, som nu sitter mittemot mig. Jag känner som du gör. Säger jag till henne. Hör ordet pilot yttras bakom mig, spänner till som en fjäder, redo att inta min position. I dörren, hörs sedan samma röst. Jag tar ett stadigt tag om stången som sitter i överkant, sätter först högerfoten, sedan vänsterfoten i linje med kanten. Lutar mig, så mycket jag vågar på den starka vind som vill trycka mig bakåt. Får en sekunds panik. Hur ska jag nu höra ordet go skrikas till mig. Det kan jag inte. Men samtidigt slås jag av minnet att ordet alltid följs av en klapp på låret. Väntar envist på den, fast besluten att inte hoppa på grund av den, utan först när jag känner mig redo. Klappen kommer. Jag står några hundradelar till, sedan släpper jag och svankar så gott jag kan. Man ska utföra vissa rörelser och räkna ett vissta antal sekunder efter uthoppet för att ha koll på att skärmen utvecklas som den ska. Allt det är borta, men dummyhandtaget hinner jag dra. Nu följer en fin färd mot marken. Testar vingens kraft mot och med vinden, svänger och tappar höjd. På väg in mot landning ser det ut som om Staffan ska till att landa på en stuga. Skrattar stilla åt min oro när jag slås av insikten att det är det förvrängda perspektivet som spelar mig ett spratt. Håller ut landningen in i det, som jag upplever det, längsta. Drar full broms för att landa mjukt på gräset, när den sätter i har jag ett par meter kvar till backen, precis som jag trott från start, men jag landar i låg fart. Hopp nummer ett är därmed komplett.

Det fanns tyvärr inte tid för flera lifter samma dag. Inget ville jag hellre än få göra det igen. Flyga genom himmelen.

Dagen därpå är jag nervös som få. Nu är uthoppsordningen ändrad. Jag ska hoppa som tvåa. Så fort riggen sitter som den ska, så känns det bättre. Nu kan jag hoppa. På vägen upp är jag fokuserad, ser mot marken och jämför med höjdmätaren. Försöker öva ögat på att känna igen hundra meter, tvåhundra och trehundra. Hanna gör ett hjältedåd som övervinner sin panik från mindre än ett dygn tidigare då hon tar sig ut i dörren och kastar sig mot marken, ur ett plan som flyger i hundrafemtio, en kilometer över marken. Jag blir lättad och glad när jag ser henne klara det. Min skalle blir nu tom. Rörelsen till öppningen är på autopilot. Min ställning i dörren är bara skrot. Min kropp snurrar snart runt under skärmen och hotar min nedfart mer och mer. Jag river tag i bärremmarna och stoppar utvecklingen. Sparkar vilt med benen och får mig att rotera de varv i den andra riktningen som behövs för att snodden som jag fått på linorna ska reda upp sig och slidern äntligen komma ända ned. Kallsvettigt ser jag mig omkring. Letar efter Staffan och Hanna. Hittar dem hängade vackert under varsin vinge, glidande fram över horisonten. Äntligen släpper det. Faran är över. Att misslyckas fatalt med att landa en elevskärm är ganska svårt. Njuter enormt av de roterande svängar jag testar på hög höjd. På landningsfältet ligger ett stort oranget kors. Där ska man landa. För att tillgodoräkna sig precisionslandning, ska det vara inom femtio meter. Vingen känns som min vän. Jag flyger den hem. Den här gången finns ingen tvekan om när jag ska göra min flär. Tar sikte mot krysset och landar nästan där. Jag vrålar av lycka. Glädjen är enorm. Jag ryser genom hela kroppen. Känslan är total. Från att ha varit en dag som kantats av tvivel och tveksamheter så har allt förbytts till eufori.

Det blev ännu ett hopp den dagen. Jag hoppade ut, som sig bör, på magen. Landade dessvärre utanför, i kanten ett rågfält, men fick göra en perfekt fallskärmsrullning som tröst. Det var tur, då kunde jag fokusera på det och släppa ilskan för att jag inte landat oklanderligt.

Den här helgen blev ett minne för livet och, hoppas jag, bara början på ett liv i luften.. eller iallafall ett liv som många gånger faller, genom luften.

Fallskärmsporr.

SkyDiving Au dessus des Nuages

Det här klippet kan förklara min fascination lite mera.. speciellt som det kommer med den nedanstånde fina dikten.. misstänker att den franske hopparen satt uttråkad en molnig dag då inga plan fick lyfta..


Skydiving is an addiction and I love to overdose
Skydiving is freedom from my prison
Skydiving is my medication and I love to be cured
Skydiving is the air that I breathe

Skajdajv.. still ölajv.

Jo. Det bet. Släpper inte taget. Det sägs att grävlingar släpper när benet krossas. Det här greppet, som fallskärmshoppning tagit om min varelse släpper lika lätt. Det blev tydligt för mig igår. Staffan sade, om han har sådan otur som killen i klippet, se nedan, att han hamnar i en kraftledning efter att tappat huvudkalotten. Ja, då slutar han nog. Jag överaskades av att inte ha endaste enda tanken åt det hållet. Det borde jag. Så har jag alltid resonerat annars. Vissa saker är helt enkelt inte värt det. Så har jag alltid tänkt. Man väger risker mot fördelar, förhoppningsvis kommer man fram till en skön ekvation och går med den, annars bangar man. Inget fel i det. Tro inte att det här innebär att jag är dumdristig och utmanar ödet. Nej, nej. Jag är bara biten av myggen i Gryttjom. Förutom att ge mig stora, böldaktiga och värkande märken så måste det varit något som fick mig att lämna allt vett och sans, slänga rim och reson över bord och tycka att det är ok att lägga alla resurser på en sak. Som tur är är klubben full av människor som råkat ut för samma virus. Jag känner mig långt ifrån ensam.

Något att njuta av medan jag är borta..

Fashion for falling..

Såhär vill man väl helst vara klädd vid ett fritt fall, eller hur?! Jag kommer inte ha en så fin outfit, men nästan. Tar med mig en overall i beige, borstad bomull från G-star ur den kollektion som Marc Newson gjort för dem och en från Cheap Mondays linje LL vintage. Den ser du nedan. Ska bli lite mer varm i hoppkläderna innan jag plockar fram de färgglada trikåerna och flyger fram över himlen.

Måttligt motto.

Nu regnar det ned på min stad. Är det inte typiskt? Igår satt jag inne hela dagen och jobbade. Då var det typ väldigt varmt ute. Ja ja. När det regnar så skiner inte solen. Då blir man inte solbränd och låter huden åldras i förtid. Man ska se saker från den ljusa.. eller ska vi säga den åskmolnsmörka sidan? Ja, det blir bra. Då funkar det varje dag.

What the hell was i thinking!

Imorgon bär det av mot hoppfältet. Jag kan erkänna att det inte blir lätt att somna inatt.. Vad har jag givit mig in på. Samtidigt som det finns tydliga tvivel på mitt eget sans och vett, så finns det inget som hindrar mig rätt och slätt. Jag har alltid drömt om att flyga. När jag var riktigt liten ville jag inget hellre än att kunna göra som stålmannen.. springa några steg och bara lyfta från marken. Jag provade ett flertal gånger. Det gick inte så bra. Men jag gav inte upp i första försöket.. det var snarare i det trettonde.. he he. Vill man något tillräckligt gärna så får man sin vilja igenom. Det trodde jag då. Det tror jag på idag. Vetskapen om att den känslan finns inom räckhåll gör mig så upprymd att jag nästan blir tårögd. Ja, det kan låta rätt stört. Jag vet. Men vad spelar det för roll? Är inte meningen med livet att man ska göra just det. Leva. Det gör jag. Om jag lever i en pojkdröm eller i verkligheten, vad gör det? Gör din dröm till verklighet!

Jag tror jag dör en annan dag.

Ja, det är ganska galet..

A lonely sky.

Finfin kortfilm.

Vi letar efter samma sak!

kenjikasukabe

Hoppas att allt som tyder på andra saker än perfekta skyar är falska tecken.. låt oss få den blå himmel vi så längtar efter!

Kan du ditt alfabet?

Om inte, så tycker jag att du ska klicka på den muntra figuren och friska upp minnet lite. Du som känner att du har det nere, borde klicka in du med, bara för att njuta av de fina teckningarna!

You go grrl!

Hatar när det händer..

Mental note to self..

Jag växte upp på landet..

Det var kul.