Det som göms i snö..

Vaknade upp.. drog gardinerna från fönstret och skrämdes lite av den totala känslan av att vara ett litet barn igen. Har längtat efter snö ett bra tag nu. Visst har jag sagt det. Vill ut och leka i det vita. Åka skidor både kors och tvärs. Kylan har sällan bekommit mig. Kanske är det sameblodet som slår igenom. Det var längesedan som jag ville att det skulle bli vinter. Kan inte varit gammal. Men när jag var liten så älskade jag verkligen vintern. Tror nästan det var den årstid jag gillade lite mera än de andra. Allt var så vitt och mjukt. Inga gränser fanns för vad man kunde göra. Varje gång man gick ut så var snön annorlunda, förändrad. Inget stannade som det varit. Grottor som man grävt ena dagen och lekt i, var den andra dagen raserade eller översnöade. Det sörjde jag sällan, minnet fanns ju kvar och alla möjligheter till bättre grottor låg framför en. Med mina syskon så byggde vi av, halkade på, kastade med, åkte runt i och förundrades över undret som snö är. Så idag, efter att i många år inte alls velat se snö falla, så har känslan av oändliga möjligheter återvänt. Jag gillar den känslan.