Sweet charity.. my ass!

Idag blev jag bestulen. Jag skakar en aning. En obestämbar blandning av ilska och abstinens flyter genom min kropp. Sedan min artonårsdag har min mobil blott varit avstängd vid ett handfull tillfällen. På flygningar, knappast mer. Behöver jag säga att det är mer än tio år sedan? Idag kom det in två tiggare på kontoret där jag jobbar. De pratar något som minner om italienska, men det var det inte. Den ena killen kommer fram till mig. Ber om pengar. Håller fram ett A4, inplastat över mitt bord. Ber mig igen. Jag ser med bestämd blick på honom och ber dem att gå. De har inget att hämta. Trodde jag. En stund senare märker jag att min mobil är borta. Ringer den och kommer direkt till talsvar. Nu vill jag göra rätt för alla sena kvällar som spenderades på att ta jägarexamen. Jag vill hämta pappas bössa och gå ut på jakt. Hur jävla fräck får man vara? Dels att komma i min närvaro och se ut som ett skitigt litet as. Sedan att vara ett skitigt litet as och stjäla från mig. Vissa vet inga gränser. Vad trodde avskummet? Att jag inte skulle spärra den? Vem köper en mobil som inte fungerar? Jävla idiot. Jag som hade en vag idé om att någon gång kanske skänka lite till välgörenhet. Hjälpa en vilsen själ. Mata ett hungrigt barn. Nu vill jag hellre torka mig i röven med tusenlappar och spola ned skiten, än ge den till bättre behövande. Det var inte så att jag var naiv, hyste en känsla av människans godhet eller så. Jag har inte fått min tro på min nästa, förstörd. Jag trodde ju redan att alla är ruttna små råttor. Det är inte det. Det som stör mig är att jag hoppades att jag någonstans hade fel.