Tid flyger!

Upptäckte att jag missat ett viktigt datum. Den sjuttonde september. Då fyllde en av mina bästaste vänner år, men så också min blog. Kanske ska ge den en lite revival nu.. Senaste tiden har gått lite på tomgång, eller vad säger du? Har jag bloggat tillräckligt? Kanske borde sluta, hålla mina udda tankar för mig själv och lämna ett svart hål i sajberrymden efter mig. Tråkigt att jag är så dålig på att minnas bemärkelsdagar, men jag har aldrig varit den som satt stor vikt vid dem, inte ens mina egna. Brukar aldrig klandra någon som glömmer mig, men jag blir såklart glad över de som minns. Helgen som var var underbar. Torsdagen bjöd på mäklarmingel i Gävle, riktigt lyckat. Många trevliga prickar som man läser med. Drog direkt till Tierp och Gryttjom dagen efter.. kom till ett lite väl blåsigt flygält, men hade turen att få två hopp avverkade. Inte de bästa jag gjort, men alla kan inte vara det. Total prestationsångest stör mig. Minsta tendens av imperfektion i mina fall blockerade min avslappning. Det var stelt och stabbigt. Lade mig under täcket tidigt och njöt av drömmar om skydiving.. vaknade med flera fantastiska uthopp, friflygningar och landningar i blodet. Ett leende spelade på mina läppar mest hela dagen. Kom upp med en lift på förmiddagen. Får beröm för att jag verkligen flyger min kropp direkt från exit. Blåser för mycket sedan. Drog in till Tierp med Terese och handlade, för vi ville ha en tacosfest till kvällen. Fick hoppa ett till hopp, då vinden tillfälligt mojnat. Nu femhundra meter högre upp. Fick svängar i frifall under kontroll. Så nöjd. Kvällen bjöd på kalas. Introducerade banan och jordnötter som tillbehör till tacos.. nötterna föll i bättre jord än bananerna. Kröp till kojs vid fyra, men blev ingen pumpa ändå.. slutade som planerat att intaga alkoholhaltiga drycker före tolv. Duktig pojke. Det var hoppning framför allt. Som vanligt. Lite lagom sömndrucken skriver jag upp mig som hoppklar.. tar frukost i väntan på call. Tycker mig höra mitt namn ropas ut. Drar på mig overall, rigg och det andra som är så praktiskt att ha med sig. Kollas av, går ut till planet. Väl på väg upp märker hoppmästaren att vi är en för mycket. Ha ha. Jag skulle inte varit med.. softa som de är lägger de bara om finalerna lite. Jag skulle hoppat på tvåtusen, en annan elev på tretusenfemhundra. Vi får hoppa, båda två på tretusen, så plötsligt fick jag ett riktigt frifallshopp. Skulle hinna med en tresextiosväng, gör väl över fyra. Hoppledare och manifestor var inte lika glada som jag när jag kom ned igen. Helt förståeligt. Nästa lift fick jag vara med och spotta, dvs se ut ur öppen dörr i planet och avgöra var det är lämpligt för mig att hoppa av med rådande vind. Det gick super, hoppar på tvåtusen, gör två tresextiosvängar och drar mitt i ett fluffigt, vitt moln. Vilken otrolig känsla att komma flygande in i fuktig tuss, dra skärmen och glida ut ur dimman, mötas av solskenet under kalott. Plötsligt blev det dags för ny exit. Inget mera stå i dörren och känna fartvinden. Nu skulle det dykas ut ur planet. Tydligen ropades det ut att elever med färre än tjugo landningar inte får hoppa på grund av hård vind. Det går mig helt förbi. Jag fokuserar på mina nya tricks. En annan kille dyker ut före mig, då flyr all fokus sin kos. Det ser helt stört ut. Förstår Hannas chock. Hittills har all träning varit för att inte tappa stabiliteten i luften. Det här hoppet är till för att testa oss vid tummel. Ser honom försvinna, får klartecken och tänker, what the hell, nu kör vi. Kastar mig ut, utan minsta tanke. Först utanför planet kommer all träning tillbaka. Svanka, dra up benen på ryggen, fånga vinden i händerna. Det går riktigt bra. Finner position, drar direkt in benen under mig och gör en bakåtvolt. Går lättare än jag trodde. Slutar den i stående position. Helt grymt. Svankar mer och återgår till att falla på mage. Kollar höjden, tid kvar. Gör ett par svängar. Kollar höjd. Tolvhundra. Vinkar, drar och skriker av total eufori när jag flyger hem skärmen. Första gången som jag verkligen kände att jag flög på riktigt. Jag parerade och styrde per automatik. Precisionen var säkert inte stor, men känslan fanns där och det var större. Landar helt okej, trots svåra vindar. Packar snabbt och får breifing. När jag berättar om min volt så säger hoppmästaren att jag ska ta det lugnt. Inte friflyga redan. Ännu en dykexit. Nu ska den göras mer kontrollerad, är målet. Får spotta igen. Dyker, vill fånga så mycket vind med händerna att jag blir för rak, men faller inte över. Måste slappna av mer. Vill för mycket. Gör reservdragsprocedur i frifall, kollar höjd, har tid kvar, gör en till volt för skoj skull. Fokus på landning. Nu ska jag landa där jag vill. Tar sikte på gropen, som är en grusplätt på fältet. Planerar min final perfekt, om det inte var för kastvindar på låg höjd hade jag hamnat exakt där, nu drev jag av ett par meter. Det spelar mindre roll. Ännu en precisionslandning godkänd. Packar min skärm, snackar lite med frustrerade elever som undrat varför jag fått hoppa trots ställd elevhoppning.. jag ser på dem frågande och får veta att jag inte borde gått upp. Oj oj. Summa summarum. Jag är som jag alltid varit. Hör det jag vill höra. Gör det jag vill göra. Nu vill jag bara att tid ska flyga tills jag i himlen får fara!