A prayer for the weekend eller jag är också politisk!

Underligt fenomen, gaygalan. Den gick just på tv. Du kollade nog inte och inte missade du mycket. Visst, det är en fin sak att den visas på prajmtajm tellewischon för hela svenska folket, men får man inte ställa vissa grundläggande krav på kvalitet? Det var en pinsam historia från början till slut. Det sägs ju att det är gäjsen som styr kulturen, att de ligger bakom vart och vartannat fenomen av rang. Det märktes inte ikväll. Där fanns ganska skickliga personer på plats, men vad fick de att arbeta med? Jag är inte manusförfattare eller regissör, men det där hade jag kunnat koka ihop i bubbelpoolen på Birka. Det kändes sådär obehagligt som när man var i yngre tonåren och ens föräldrar skulle göra något. Det kunde vara vad som helst. De var ju bara såå pinsamma. Tur att jag kommit över det och är stolt över nästan allt de gör nu! Kan det vara så, att jag just blivit en trotsig tonåring igen. Nej, det är inte någon åldersnoja som talar. Jag menar såhär. På sätt och vis började ett nytt liv när jag kom ut. Ärlig mot mig själv och inför alla andra. Blank sida. Älskade blint allt som var lite queer. Sprang på pride och andra mer suspekta tillställningar. Var ett barn i min nya rosa bubbla. Efter en tid började bilden att krackelera, det som sett så förtrollande ut ger mig mest en konstlad smak. En bubbla är en bubbla är en bubbla. Det blir liksom inte mer. Då spricker den och upphör att finnas, förutom i form av rester som klibbar mot din haka och känns som att de aldrig går bort. Ett minne av den förundrande värld som du trodde var konstant men som visade sig vara flyktigare och mer förgänglig än något annat. Den världen blev något av en förälder för den bögbebis som jag var. Varför känner jag annars såhär. Jag vill gömma mitt ansikte bakom kudden i soffan när Tobé står på scenen med tidernas största leende efter att ha fått priset som årets homo och säger att Reinfeldt och Sahlin har ett race mot neutralt äktenskap. Han är så ärligt glad och strålande lycklig och jag vill bara sjunka genom soffan och önskar att det var klassat som en sjukdom igen och man fick smyga sig till skumma svartklubbar och vara rädd för att dö mest hela tiden och sluta vara så jävla ok och accepterad av alla. Är inte det trotsålder om något? Vilken jävla tonårsmentalitet! Jag blir bara trött. Åldern tar ut sin rätt. Jag är för gammal för det här. Det är ju inte alls så att jag vill gå tillbaka i tiden! Det vidriga är att det här verkligen behövs. Jag är så utled på det. Att det ska behövas. Att det inte bara kunde vara som det borde varit, ok att vara gay, redan från första början. Den som ändrade den där rullen i öknen, från att handla om Adam och Steve till Adam och Eve, han ska ha smisk. Du som läser är troligen hederligt hetero. De flesta är ju det, när allt kommer omkring. Lyckos dig. Du gick igenom en tonårsperiod, så var det klart. Grattis! Eller är det här bara mina fördomar som talar? Du har kanske andra monster att brottas med. Säkerligen är det så. Nu låter det här säkert som om jag är illa ute. Så är det inte. Det är bara en liten del av mig som bråkar. Den delen som inte riktigt skapat sig en plats i det regnbågsfärgade lilla landet. Jag vet att det finns fler med mig som känner såhär. Det är kanske till och med ett fenomen som puttrar under ytan. Har känt av tendenser som tyder på det. HBTbubblan har spruckit. Freaksen har stänkt runt som det gamla salivet som blåste upp ballongen från början. Tidigare har det runnit fram och tillbaka på insidan, glidit än hit, än dit. Hållits samman av en hinna av yttre hot. Skalet var en blandning av rädsla för hiv, hatbrott och nyfunnen gemenskap. Alla lika, alla olika, hette det. Larmrapporter säger nu att unga struntar i att skydda sig och hiv breder ut sig med farlig hastighet. Hatbrotten haglar visserligen lika hårt som någonsin, men de flesta verkar ha slutat bry sig. Man orkar bara med så mycket hemskheter. Nu är alla bara olika.. eller vill vara det. Jag vill inte bli sammanbuntad med en grupp människor bara för att min sexuella läggning avviker från den stora massan. Vad fan spelar det för roll, egentligen. Min sexuella läggning definierar mig inte. Lite på samma sätt som jag inte ens anser att ett kön bör definiera en person. Kalla mig radikal. Jag bryr mig inte om det. Det känns inte det minsta radikalt att tänka såhär. Det känns normalt. Fram för lagförslaget om att man ska få heta vad man vill. En kvinna kan väl få heta Sigurd och en man får väl kalla sig Astrid, om de vill? Utan att vilja byta kön, för den delen. Sedan det här. Hur kan det finnas "tjej"-varianter av tävlingar som vasaloppet och andra med den? Det är ju förnedrande! Som om kvinnor inte kan åka skidor eller cykla lika långt som män? Visst finns det sporter där styrka, som bygger på genetiska betingelser gör att en del har ett naturligt övertag mot andra, men är det bara beroende på könet? Inte alls troligt. Skulle det finnas öppna uttagningar skulle det bli andra bullar i ugnen. Ja, ja. Det händer nog inte imorgon. Kanske efter att en svart eller en kvinna blir president i landet i väst.. men blir det i år? Vågar knappt tro. Motståndet består ju av en vit man. Visserligen över sjuttio, men han uppfyller ändå de två viktigaste kriterierna. Vit. Man. Jag brukar ofta anklagas för att vara före min tid. Det jag vill ha finns inte ännu. Jag vill se det som kommer om tio år, idag. Om ändå alla vore som jag, då skulle det finnas här. Nu. Ingen tröghet i massan. Raka besked i realtid. Det dröjer innan min utopi blir verklighet i förståelsen och evigheten, amen.