Veckan som gick.. fort, men ändå långsamt.

En liten resumé. Kolla självklart in hoppjäntans lilla blogg också. Klicka på Rya, där till höger. Där kan du även se mig i mina nya goggels. Jag grät en skvätt, då skar de in i mina fluffiga kinder.

Nåväl. Min sida av historien. Vi kom upp på onsdagen, efter att jag fått för mig att en annan väg skulle bli genväg, blev det en senväg, men vi hann dit i rättan tid. Chock nummer ett kom på första genomgången. Vi skulle inte få hoppa förrän på lördagen. Det skulle kunna ta upp mot ett år innan vi var licenserade hoppare. Då tandemhoppet var nästan utan föregående instruktioner så blev jag rätt paff. Visst, jag hade läst boken, den är ganska omfattande. Samtidigt som det kändes betryggande att genomgångarna och säkerhetsrutinerna var rigorösa blev jag lite putt över att inte få ta ett skutt.

Dagarna som följde fylldes av reservdragsrepris och allmänt dis. Inte många hopp blev av för andra heller, det var en god tröst. Vi diskuterade vindhastigheter och landningsförberedelser. Uppe i planet repade vi uthopp fast det stod på land. När skrivningen och det prakriska provet var avklarat hade det blivit lördag. Vi var redo. Solen hittade äntligen ned till marken igen. Allt såg bra ut. Värdskupptävling i speed var på gång och tandemhopparna gjorde sig redo. Från att ha varit ett glåmigt fält med lite inbitna hoppare på plats så var det nu ett myller av folk från när och fjärran som alla badade i sol och en vind perfekt för våra första hopp.

En bättre tajming har jag sällan skådat.

I planet upp mot tusen meter var mitt fokus totalt. Inget skulle hindra mig. Sitter på knä bredvid jalusidörren när den dras upp och den första känslan av fartvinden kan förnimmas. Ser ned mot marken bredvid golvet i planet. Jag ska hoppa först. Ser på Hanna, som nu sitter mittemot mig. Jag känner som du gör. Säger jag till henne. Hör ordet pilot yttras bakom mig, spänner till som en fjäder, redo att inta min position. I dörren, hörs sedan samma röst. Jag tar ett stadigt tag om stången som sitter i överkant, sätter först högerfoten, sedan vänsterfoten i linje med kanten. Lutar mig, så mycket jag vågar på den starka vind som vill trycka mig bakåt. Får en sekunds panik. Hur ska jag nu höra ordet go skrikas till mig. Det kan jag inte. Men samtidigt slås jag av minnet att ordet alltid följs av en klapp på låret. Väntar envist på den, fast besluten att inte hoppa på grund av den, utan först när jag känner mig redo. Klappen kommer. Jag står några hundradelar till, sedan släpper jag och svankar så gott jag kan. Man ska utföra vissa rörelser och räkna ett vissta antal sekunder efter uthoppet för att ha koll på att skärmen utvecklas som den ska. Allt det är borta, men dummyhandtaget hinner jag dra. Nu följer en fin färd mot marken. Testar vingens kraft mot och med vinden, svänger och tappar höjd. På väg in mot landning ser det ut som om Staffan ska till att landa på en stuga. Skrattar stilla åt min oro när jag slås av insikten att det är det förvrängda perspektivet som spelar mig ett spratt. Håller ut landningen in i det, som jag upplever det, längsta. Drar full broms för att landa mjukt på gräset, när den sätter i har jag ett par meter kvar till backen, precis som jag trott från start, men jag landar i låg fart. Hopp nummer ett är därmed komplett.

Det fanns tyvärr inte tid för flera lifter samma dag. Inget ville jag hellre än få göra det igen. Flyga genom himmelen.

Dagen därpå är jag nervös som få. Nu är uthoppsordningen ändrad. Jag ska hoppa som tvåa. Så fort riggen sitter som den ska, så känns det bättre. Nu kan jag hoppa. På vägen upp är jag fokuserad, ser mot marken och jämför med höjdmätaren. Försöker öva ögat på att känna igen hundra meter, tvåhundra och trehundra. Hanna gör ett hjältedåd som övervinner sin panik från mindre än ett dygn tidigare då hon tar sig ut i dörren och kastar sig mot marken, ur ett plan som flyger i hundrafemtio, en kilometer över marken. Jag blir lättad och glad när jag ser henne klara det. Min skalle blir nu tom. Rörelsen till öppningen är på autopilot. Min ställning i dörren är bara skrot. Min kropp snurrar snart runt under skärmen och hotar min nedfart mer och mer. Jag river tag i bärremmarna och stoppar utvecklingen. Sparkar vilt med benen och får mig att rotera de varv i den andra riktningen som behövs för att snodden som jag fått på linorna ska reda upp sig och slidern äntligen komma ända ned. Kallsvettigt ser jag mig omkring. Letar efter Staffan och Hanna. Hittar dem hängade vackert under varsin vinge, glidande fram över horisonten. Äntligen släpper det. Faran är över. Att misslyckas fatalt med att landa en elevskärm är ganska svårt. Njuter enormt av de roterande svängar jag testar på hög höjd. På landningsfältet ligger ett stort oranget kors. Där ska man landa. För att tillgodoräkna sig precisionslandning, ska det vara inom femtio meter. Vingen känns som min vän. Jag flyger den hem. Den här gången finns ingen tvekan om när jag ska göra min flär. Tar sikte mot krysset och landar nästan där. Jag vrålar av lycka. Glädjen är enorm. Jag ryser genom hela kroppen. Känslan är total. Från att ha varit en dag som kantats av tvivel och tveksamheter så har allt förbytts till eufori.

Det blev ännu ett hopp den dagen. Jag hoppade ut, som sig bör, på magen. Landade dessvärre utanför, i kanten ett rågfält, men fick göra en perfekt fallskärmsrullning som tröst. Det var tur, då kunde jag fokusera på det och släppa ilskan för att jag inte landat oklanderligt.

Den här helgen blev ett minne för livet och, hoppas jag, bara början på ett liv i luften.. eller iallafall ett liv som många gånger faller, genom luften.