Beg me, brag me, bag me.

Hej, hej, hallå dagboken. Idag är jag helt ledig. Det har inte varit på, jag vet inte hur länge. Inget planerat, inget jag måste. Kanske ska jag diska, men bara om jag vill. Kanske tar jag en sväng ned på stan. Kanske ringer jag en vän eller skalar banan. Igår däremot, var det inte mycket fri vilja med i spelet. Även om jag visst fick som jag ville. Vaknade riktigt sliten sedan firandet av mitt jubileum dagen före. Det jag firade var det faktum att jag fått förtroendet att förmedla bostad nummer femtio i ordningen. Sade att det var efter fem månader och tre dagar det skett. När jag tänker efter var det faktiskt bara fyra månader och tre dagar sedan jag fick min registrering. Lika bra. Det blev ett lite för stort ståhej redan såhär. Samtidigt som jag verkligen vill att alla ska veta att jag är grym, så vill jag att mina kolleger ska stå ut med mig i samma rum. Dilemma. Men det är lyxproblem, jag vet, och som jag tidigare sagt, det är de enda problem som jag verkligen erkänner. Ha ha. Fick en sådan här av chefen. Inte illa och kul att bli uppskattad, men det gjorde ju att alla fick reda på varför. Jag som ville ligga lågt, men låta dem veta. Nåväl. Bit mig. Resten av dagen gick jag som i sirap. Sirap av ifrågasättande och sjukt krävande människor. Drog hårt i tre riktigt tungrodda affärer. Knöt ihop en. Kom halvvägs på den andra och den tredje var som en kalifornisk skogsbrand som skulle släckas. Det var verkligen en dag som satte mig på prov. Erkänner villigt att jag rös av välbehag vid kanske fem gånger under en riktigt hård förhandling. En förhandling som kunnat sluta med att min karriär redan nu var över, om man ska dra det värsta scenariot. Det gick riktigt bra. Jag fick dem att bekräfta det jag ville höra, å det starkaste. Det kostade en slant, ja visst. Inget som är värt att ha, är gratis. Det är sådana gånger jag inser varför jag jobbar så hårt. Jag gillar det verkligen. Den totala rushen och rysningarna som kommer krypande längs ryggen. Tanken som säger; Jag har dem. Innan jag ens vet det. Det är skumt. Har inte upplevt det så ofta förut. Inte så intensivt. Det gör att jag bara jagar nästa fix. Ett beroende som är utan risk. Ja, nästan. Jag riskerar massor. Varje dag finns risken att det är idag som jag gör en oansenlig tabbe i ögonblicket, som får sådana konsekvenser att mitt jobb ryker. En postitiv bieffekt på mitt beroende som beronden sällan innebär är det faktum att det faktiskt är grunden till min lön. Feel great and make big bucks. Så borde de locka mäklare. Ha ha. Kanske de redan gör. Mitt driv är trots allt inte alls pengarna. Det håller inte. Det är frosting på kakan. Avslutade dagen, något sen. Med att plocka upp lite mat på vägen hem för att hänga med lilla Anna och långa farbrorn. Var nära på att ställa in. Helt slutkörd. Men nu får det räcka. Jag måste prioritera mitt privatliv mera. Har sagt det förut. Kommer behöva säga det igen. Det var en riktigt trevlig kväll. Mat i folieförpackningar, vin i papplåda, musik i en pal och lite för mycket jobbsnack. Så klart.

Bilden visar hur min inställning var under min inställsamma min under mina tunga timmar.