Bite 'til it breaks.

Jag har alltid velat anse mig själv som vara en som aldrig backar ned. Någon som står upp för det som är rätt och utdelar straff till de som har fel. Sällan har det varit sant. Att säga att jag varit konflikträdd är att gå långt.. men det är nästan så långt man får gå. Jag var den som ofta kom med smarta remarks och comebacks då den anfallande redan gått vidare för länge sedan. Det har irriterat mig enormt, mer än själva attacken. Nu verkar det ha skett en förändring. Jag har uppgraderat min akt. Senaste tiden verkar jag förvåna mig själv med att verkligen vara den där som jag velat vara. Den som inte backar för en fajt. Visst. Vi pratar inte handgemäng här. Det har jag fortfarande inte bemästrat. Jag är för rädd för att jag ska slå ihjäl någon. Hur vet man liksom att den här högerkroken kommer göra dig medvetslös, men inte ge dig en blödning som stannar din hjärna? Trial and error? Nåväl. En annan gång, kanske. Nu tillbaka till mitt anspråk på veckans kakpoäng. Jag backar inte för en beef. Jag vill ha den. Jag äter beef till middag! Förut blev jag kallsvettig och undrade hur jag skulle klara mig ur den. Nu vill jag provocera på gränsen till personangrepp, men alltid med oklanderliga argument. Det visade sig nu senast vara allt för effektivt. Mina argument tystade min motståndare så till den milda grad att de inte längre hejjar när vi ses?! Jag ler förstående och säger mina hej tydligare och högre än aldrig förr. En het tallrik med Whoopass, var vad de fick serverat. Jag som hoppades på fler pinsamma gräl. Jag ville ju se en aktiv respons. Se deras hot bli till verklighet och ta det till nästa nivå. Jag var taggad till tusen. Jag ville ha mer beef! Nu undrar jag om någon annan är intresserad. Jag behöver en värdig motståndare. Har inte du, du som läser det här, något otalt med mig? Kom igen. Slå mig i mitt ansikte med din handske!