Nightmare before christmas eller min blogg är min terapeut.

Fascinerande att den så förbytts. Känslan av jul. Jag har den inte, eller den jag har, är inte vad den var. Jag älskade julen. All spänd förväntan. All god mat. All fritid att leka, spela, mysa och öppna paket. Nu vill jag mest att det redan ska vara över. Låt det bli en vanlig vardag, nästa år. Nu tänker du säkert att det är ganska sorgligt att jag säger såhär, att jag måste vara en ganska ensam kille, att jag inte har en fin familj att mysa med, att ingen tycker om mig. Du kunde inte ha mera fel. Min ensamhet har jag själv valt, min familj är stor och fantastiskt mysig och alla tycker om mig. Okej, jag försöker lura mig själv, mer än jag försöker lura er. Jag erkänner. Det var ändå uppenbart. Jag saknar någon att kalla min, det må vara självpåkallat, men ändock. Det är en avsaknad. Lika bra att säga som det är. Ska det vara orsaken till den totala bristen av julkänsla? Jo, kanske. Det kryper i skinnet av julsånger. Jag är trött på glögg. Jag som vill ha det till midsommar, valborg, vardag och fest. Blodet på liken i nyhetsinslagen är för rött för att vara bekvämt. Inte för blodigt. Jag har inte köpt några julklappar. Fatta det sista. Ingen jag vet har njutit mer av att julshoppa än jag. Brukar börja vid skolstarten. Fundera och välja med omsorg. Alla fick något som var ett tydligt tecken på hur väl jag visste vad de innerst inne begärde. Så såg jag på det. Det är ju så många flugor på en smäll. Låt mig förklara. Först och främst en ursäkt att köpa grejer, grejer som man normalt inte brukar köpa, leta och jämföra alternativ. Det är befriande att inte alls ha minsta dåliga samvete över att man köper en massa, egentligen, onödiga saker. Det är ju presenter. De har ett tydligt syfte. De ska göra någon annan glad och förstärka banden mellan den som ger och den som får. Hur som haver. Jag vill inte. Nu har jag mest dåligt samvete för att jag vill ha grejer, grejer som är dyra. Och onödiga. Cum clean before christmas, det är min julsång. Skäms när jag skriver det här. Skriver der för att få det ur mig. Jag ska åka till landet över jul. Det är bokat julgransklädnad, godisbakande, dopp i grytan, paketstunder, mys framför brasan, tvspelande, brädspelande, julbordande och umgängande. Jag kan inte komma dit och vara gubben som ville att grinchen skulle sno julen. Ut med det gamla in med det nya. Letar efter en nyhet. Ett sätt att se på det som gör det till den fantastiska helg som det ska vara. Jag kommer hitta dit. Det första steget är att erkänna att jag har ett problem, det andra är att se vad det är, det tredje att skapa en målbild. Ta sikte på den. Fokusera och se mig där, hur jag mår, ser ut, hur det känns, vad det luktar och göra det min verklighet. Enklare än så är det inte. Jag skriver av mig det här här, för att jag vet att mina nära och kära läser det. Jag skriver det inte för att på förhand ge en ursäkt. Anledningen är den att vi inte alls talas vid eller träffas så ofta att de vet om det här, eller jag berättar inte hur jag mår. Det är en anledning. Den andra är den att jag inte känner behovet av en terapeut, som hade varit alternativet. Jag är en selfmade man. Jag gör mig själv. Ha ha. Undrar hur allvarligt det ser ut, om man inte riktigt känner mig. Allt jag har är lite preholidays-stress. Det ville jag ha avklarat, utrensat till ikväll. Jag vill inte komma hem till gården med ett moln av tunga tankar. De förtjänar inte att utsättas för mitt svarta hål som suger upp all julstämning. Jag vill vara en supernova som lyser starkt över krubbet. Så. Det funkar. Jag känner mig rensad. Sätter ord på mina tankar så slipper jag tänka dem så mycket mer.

Tvekar en stund innan jag trycker på publicera. Borde jag trycka ut det här? Är det privat eller personligt? Vilket var det som var okej och vilket var det som var ej? Skiter i det och tänker att om någon som läser det här känner igen sig i min ångest, och då får lite lättare i sin egen, så är det värt det. Du är inte ensam. Det är min julklapp till dig.