Tid står still..

Jag försöker. Ja, det gör jag. Jag försöker mitt allra bästa. Det går inte så bra. Det jag vill göra är att inte låta det bekomma mig. Inte låta mig stressas av det. Låta det vara. Låta tid gå och luta mig tillbaka. Det är så svårt. Jag vill ha det klart. Nu. Väntar på ett besked. Ett besked som är avgörande. Innan det inkommer får jag inte jobba. Nu trampar jag runt i ett ingenmansland, ett limbo utan mening och riktning. Frustration. Som tur är har jag ett lugnt sinne, en tillbakalutad stil. Det hjälper mig föga. Byråkrater är så tröga. Det hjälper inte att skrika rakt ut. Inte heller att tänka alla tankar, tills de tar slut. Jag har provat. Frustrationen är kvar. Den börjar likna min verklighet. Som en doft jag knappt vill förnimma. Som om jag vandrar i en dimma. Imorgon kan det vara klart. Visst vore väl det rart. Det kan också ske om en vecka. Nej, nu får det räcka. Jag vill ha det nu.