CPR

Hur kommer det sig att ingen svarar på en enkel, öppen fråga? Varför går över tjugo personer in, antagligen läser och förhoppningsvis innehar en svag åsikt om något alls, men sedan vägrar delge mig den?

Visst, ett par procent av de som klickar sig till mig är små vilsna själar från fjärran länder, men kom igen, de allra flesta är sådana som du. En person som känner mig rätt väl. Ge det mening. Ge mig gehör. Säg vad du vill. Annars har den här bloggen snart gjort sitt och självdött. Mitt intresse falnar. Bara du kan rädda den.

Det här låter lätt som ett trött ultimatum, det var inte meningen. Meningen var att förklara läget. Läget är oinspirerat och med en känsla av meningslöshet.

En dagbok i pappersform, som ingen utom jag har access till, är snart mer tilltalande. Då kan jag skriva vad som helst. Utan att bry mig om vems känslor jag kör över med en bulldozer. Vänta. Kanske det är lösningen. Att vräka ur mig alla de småsaker, jag kan störa mig på. Berätta hemligheter som inte bör komma ut. Snacka skit om allt och alla. Då lär det bli liv i lådan.. men inte så länge, kanske. Bara tills alla slutar träffa mig och jag får slut på krispiga snuskigheter. Fan. Snacka om lose-lose situation.