Hooray för hatt!

Om du frågat mig för en vecka sedan hade jag varit ytterst tveksam. Hade du frågat mig för ett halvår sedan hade jag skrattat åt dumheten i din fråga, men svarat snällt. Ja, inte om jag varit full, då hade jag bara skrattat. Rakt in i den välmanikyrerade handflata som snabbt kommit flygande mot min fejja. Fejja, alltså, vilket ord. Måste sägas oftare. Åter till röd tråd. Om du frågar mig nu, så står jag mållös inför min tidigare motvilja. Ansåg mig inte alls passa i hatt. Måste fått fnatt. Eller ätit en katt. Kört bil utan ratt? I was a poet, and i didn't even no it. Älskar att exponera mig själv för sådant jag har svårt för, tvinga mig själv att gilla sånt jag ogillar. Så vad säger du? Bu eller bää? Ska hatten sitta kvar på min tjocka skalle? Jag vet vad jag tycker. Min skalle känns platt utan en hatt. (Då menar jag inte platt som i helikopterplatt(a).. inga fobier för tunnhet kvar. Intalar jag mig själv, när jag ska somna in, iallafall. Jag menar platt, som simpelt rim till hatt. Ha ha. Där kom det igen. Känn på den.)