Homeinvasion.

Ok. Det där var en ringklocka. Låt ditt hem aldrig bli det minsta imperfekt igen! Bananen kom just förbi med sin nya kille. Oannonserat. Vad fan! Man får väl för fan ringa först? Jag kunde ju varit fullt upptagen med att hissa upp mig själv i köttkrokar i garderoben. Goddamnitall. Nu var det inte så, men lika illa. Smutsiga kläder låg slängda lite överallt. Nyinhandlad mat stod kvar på bänken, disken i drivor, räkningar och tablettkartor om vartannat. Mina tre innekatter vågade inte längre vara på golvet, då dammråttorna åt upp den fjärde i ett moln av aggresiv smuts. Det var så där som det liksom blir om jag jobbar och går ut för mycket. Prio på att städa åker ned. Min nästa ursäkt är att jag varit lite förkyld. Borde det inte sanktioneras städhjälp från staten till de som behöver? Då menar jag inte de som har behov baserat på fysiska förhinder, utan de som har behov baserat på att de mår dåligt av att någon ser deras hem i ett, allt annat än prefekt stadie. Sådana som jag. Nu tänker jag trotsa min förkylning och förmodligen göra den värre, för nu måste jag ut och springa. Min ångest är enorm. Skratta åt mig, skaka din skalle åt mina känslor. Vad bryr jag mig? De är mina och de är på riktigt. Till saken hör att jag alltid gillat tanken på att man ska kunna göra så. Bara droppa in hos sina pals. Snacka lite skit, kolla en rulle, ta en kopp te eller vad som helst. Första gången det sker blev en chock. Nu önskar jag bara att det sker igen. Ofta. För nu kommer det vara fint här. Hela tiden. Så kom igen. Min kära vän. Du behöver inte alls ringa först. Jag kommer sitta i nypressad skjorta, med fingret på knappen till vattenkokaren och vänta på dig. I dare you!