Är du en av dem?

Vad har hänt med mellanmjölkens land?

Är det inte längre lagom som är bäst?

Har jantelagen blvit förlegad?

Jag vill tro att det är så. Att de gamla tråkiga värderingarna håller på att suddas ut. Att det accepteras av allmänheten att vara rik. Att det blir fint att tjäna stora pengar, inget att skämmas för.

Var sjunde svensk är miljonär.

Det förvånade åtminstone mig. Fast när jag tänker efter så stämmer det ju in rätt bra på min familj. Mina föräldrar har fem barn, visserligen vuxna, men tillsammans blir vi sju. Perfekt exempel. Gården som gått från far till son ett antal vändor innebär solklart att min far är en av de sju som artikeln nämner, "70 procent består av värdet i fastigheter och bostadsrätter, säger Peter Öberg, statistiker på SCB."

Hur många måste vara på samma sätt för att de ska vara normen, det som är normalt?
Räcker det med var sjunde?

Min uppfattning om pengars värde är suddig. Det har den alltid varit. På gott och ont. Oftast gott. Man vågar mera när man inte vet värdet av de ekonomiska belopp man hanterar. Det har helt klart hjälpt mig i mitt liv, både privat och yrkesmässigt. Jag vill alltid göra en bra affär, oavsett. Samtidigt som jag inte bryr mig nämnvärt om prislappen, om det är något jag vill ha. Begränsningen sätts oftast av mitt saldo på banken. Tackålov finns det kreditkort.

Minns en gång när jag var riktigt liten. Efter att sett på tv om fattiga i typ Eritrea, så frågade jag mamma om vi var fattiga eller rika. En sådan där fråga som bara ett barn kan kasta ur sig. Minns så väl att hon helt stannade upp i det hon höll på med, tittade ned på mig med en ytterst fundersam min. Jag fick inget direkt svar, bara något diplomatiskt undflyende. Vet att jag funderade mycket på det en period. Vi saknade inget, så fort något behövdes så införskaffades det. Men det var sälla några extravaganser, alla inköp övervägdes noga. Jag kom så småningom till den slutsats att vi nog var lite mittemellan. Det passade mig väldigt bra. Ingen ångest över att vara fattig, ingen press på en att prestera som om jag var rik. Man fick bara vara. Som barn bör.

När min mamma gav upp sitt sextonåriga liv i Uppsala för en framtid på landet var allt hon hade med sig två hundra kronor och lite kläder. Ni kan föreställa er vad hennes föräldrar ansåg om tilltaget. Det var inte mycket support att räkna med därifrån. Tänka sig att hon fortfarande är tillsammans med samme man, att de har förvaltat, utvecklat och byggt upp en gård som är värd flera miljoner, att de kämpar vidare trots alla motgångar. Nu när deras egna barn är vuxna så är de involverade i sociala program, för att hjälpa andra som behöver det. Synd att helyllehistorier inte säljer. Om det inte vore för avsaknaden på saftiga skandaler så vore filmrättigheterna värda mycket. Antar att Knutby sög åt sig hela skandalkvoten i bygden. Oh, well. Ingen kan vara perfekt.

Mamma och pappa, jag älskar er, ni är mina idoler!