M.I.A.

Min underbara mössa försvann i stridens hetta. Mitt sista hopp är detta. Att du som läser min blog var här den där ödesdigra morgonstunden på årets första dag. Dagen som för alltid kommer vara för mig, dagen som den försvann. Tänk nu efter. Var det inte någon som du såg dra ned en cremefärgad ribbstickad beanie med en gul örn applicerad, över sina öron? Det sista jag vill är att anklaga någon av de underbara personer som var här. Att ta på sig en mössa innan man kliver ut i den bistra nyårsnatten är den mest naturliga sak. Dennes mamma skulle vara stolt om hon visste vilken nytta hennes tjat har gjort. Det som stör mig är att nu har jag ingen mössa. Så ge tillbaka den, så bjuder jag på en kopp te som tack. Det verkar vara som ogjort att hitta en ny, likadan. Tro mig, jag letade länge innan jag fann den där. Oh, well. Saker kommer och går. Bara avsaknaden består.