Nödslakten nästa.

Inget eller ingen är så ynklig som en man som är förkyld. Då vill jag inte generalisera.. jag kan lika gärna specifiera. Den mannen är jag. Jag är patetisk. Nej, jag är inte hypokondriker. Tvärtom. Ge mig lepra och jag kommer fortfarande förneka det när min knäskål slår i golvet med en ihålig duns. Men så snart minsta snuva greppat mig, då är världens undergång nära. Jag tror hela tiden att lung- eller öroninflammationen är blott en nysning bort. Min teori är att det beror på att jag egentligen inte blir så jävla oduglig som jag känner mig. Jag klarar det mesta med feber och takdropp. Känner mig som att jag borde helkroppsgipsas eller vad man gör för att bota skit, nuförtiden. Det hela kan nog härledas till den underbara respons mina ytliga krämpor delgavs som barn. När gnället kom igång så fick jag nio siffror till svar. Eftersom det enda som existerade i mitt medvetande, som just nu, var hur jag mådde. Inget annat får liksom plats. Så varje gång frågade jag var det numret ledde. Till nödslakten. Såklart. Den enda trösten som infunnit sig den senaste halvtimmen är att jag tänkte lägga till en fin bild. Hm.. vilken sjukdom är mest bildligt talande och kan beskriva mitt fysiska tillstånd bäst? Spetälska! Vilken briljant idé, tänkte jag. Sagt och gjort. Googlar bilder på lepra. Ni kanske kan gissa er till min chock. Jag klarar inte av operationscenerna på Scrubs. Det slutade med att jag blundade hårt, låtsades att de sönderfallande resterna av mänskliga kroppar inte kommer följa mig i mina febriga drömmar inatt och insåg att så jävla illa ute är jag faktiskt inte, ändå. Huden sitter kvar.