Dirrty

Ibland saknar jag verkligen en sambo. Javisst. Sängen känns större än vad en person behöver, men de stunder som saknaden är störst är då jag glömt boka tvättstugan, disken står sedan en vecka och golvet som ska vara svart och högblankt har täckts av permadamm. Det är de stunderna som är värst. Då önskar jag att jag hade någon att dela det med.

Den enda trösten, och tro mig, det tröstar mig, är att skiten är min egen. Ingen annan har jag att skylla på, ingen annan har låtit bli att diska. Det är mitt eget slarv som gör att jag har en tvättkorg som är lika spickfärdig som en högdräktig kviga i sommarsolen.

Imorgon blir det rengöring så det står härliga till. Ska norpa en tid av en mindre vaksam granne och kalka av badrummet. Jag kan nästan, redan nu ana den totala tillfredställelse det ingjuter i min kropp att se förvandlingen. Att gå från att hata att vara i min skitiga, äckliga råtthåla, till att bara vilja göra mera för att det blir så rent och fint och jag verkligen älskar mitt hem.

Plötsligt förstår jag, varför jag alltid låter det förfalla. Om man inte når botten, finns det ingen väg upp. Upp vill man alltid.