Sommarens hetaste utstyrsel är redan här! En härlig skepparkrans, persiskt bling, en ipod fylld med Ofra Haza, ett par svart tanga, självklart med string. Du är färdig. Nu kan inget hindra dig från att dra till dig lystna blickar och få en helkroppsbränna som till och med den levande döda Anna Skipper skulle avundas dig. Låt inget hålla dig tillbaka i sommar. Du är vad du har på dig.
tisdag, februari 27, 2007
Is it a do or a don't?
Sommarens hetaste utstyrsel är redan här! En härlig skepparkrans, persiskt bling, en ipod fylld med Ofra Haza, ett par svart tanga, självklart med string. Du är färdig. Nu kan inget hindra dig från att dra till dig lystna blickar och få en helkroppsbränna som till och med den levande döda Anna Skipper skulle avundas dig. Låt inget hålla dig tillbaka i sommar. Du är vad du har på dig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
.jpg)
12 kommentarer:
Nja... vet inte om denna outfit skriker do me eller don't even think about it... svårt!
På nätterna jobbar han som dörrvakt på den lokala nattklubben som en vanlig Kurd.
På dagarna, när ingen ser, gråter han om svårigheterna i det Rumänska barnhemmet där han blev utpekad i klassrummet för hans grava dyslexi. Ibland, när en gäst börjar bråka, så känns det som om allting blir lite lättare. Som om slagen mot gästens näsben gör att hans egna lidandes börda känns lite lättare.
Jajamensan. Sådant var hans liv tills nu. Men nu har han anmält sig till en kurs där man får lära sig att dreja skålar i lera. Det har varit en dröm han närt i många långa år, ända sedan han såg Ghost och blev förälskad i, inte Demi, utan i Whoopi. Det har varit ytterst besvärande, då han tills dess glorifierat all utrensning som tredje riket utförde. Utan att egentligen reflektera över att han själv hade varit en av de som blivit gasad om han varit där..
Efter några sessioner med en terapeut som på avlägsna håll har haft något att göra med Dr.Phil, så inser han att denna destruktivitet, denna önskan att efterleva tredje rikets ideal, grundade sig i en enorm hög självförakt. Som en nyfrälst konsortiekristen inser han att hans hat ledde in honom på denna mörka väg.
Senare samma kväll sågs han utanför ett skyltfönster. Han speglade sig i glaset. Fuktade sina röda läppar och spärrade upp ögonen.
Alla dessa år, utan att någonsin egentligen veta vem jag var suckar han för sig själv.
I skenet av en knastrande tv-apparat som Thorn har svårt att sälja, så kunde man - om man tittade väldigt noga - skymta en tår som sakta rann nedför hans kind.
Väl hemma, med en känsla av utrensning eller pånyttfödelse strålande genom ryggmärgen efter de fällda tårarna vid ett skyltfönster, dold det mörker som lagt sig över storstadsnatten, så drar han av sig sin djupblå sidenskjorta, sparkar av sig sina loafers med metallinlägg i klacken och trampar igång drejskivan. En stor klump av smetig lera börjar få en mer ordnad form. Han känner hur den som hans eget liv börjar röra sig från en oformlig massa till att nå nya höjder, bli något att beundra, något att älska, något som har ett syfte. Han stannar skivan försiktigt, skär loss föremålet intill plattan och ställer varsamt in det i brännugnen. Stillsamt ser han hur leran ändrar färg till en nyans mera lik hans egen hud och ögonen glider över till att beundra den samling av fallos han redan skapat.
Det hela hade mycket väl kunnat bli ett mycket tantriskt ögonblick för denne drejfetishist, om det inte vore så att dörrklockan hade ringt.
'Åh herrejösses!' flämtar han i panik och tappar en av de guldbruna fallosarna till golvet. Den krossas mot det ojämna klinkergolvet och hans snabba steg lämnar en fet lerkuk i tusen bitar.
Han gjorde som hans terapeut - som avlägset haft något att göra med dr. Phil - sagt; han blundade, räknade till fyra, spände pc-muskeln och tvingade bort smärtan.
Det fungerade inte.
Besviken, arg, frustrerad och överväldigad av skuld så förbannade allt, varpå han i nästa sekund kom till insikt.
'Såklart!' brast han ut i ett flämtande andetag när han sprang mot dörren, och tänkte på terapeutens besynnerligt frestande frodiga näsa.
Näsan som möter honom är inte alls så grotesk, som den som bebor terapeutens ansikte, den är tvärtom liten och delikat. Han kommer på sig med att stirra, låter blicken flacka sådär suspekt som han alltid gör, som om han var helt opålitlig. Han vet inte varför han gör så, han kan inte hjälpa det. Det blicken ändå fångar upp är ett par välsvarvade spiror som ståtar i röda lackpumps. Kjolen slutar alldeles under knät och hör otvivelaktigt ihop med den snäva kavaj som döljer den besökandes barm. Han får inte fram ett ord. Aldrig har han varit i sådan direkt närvaro av skönhet. Det känns som att ett par evigheter går förbi, innan hon tar ton. -Kan jag få låna en kopp socker?
Som om frågan liknade den vissa män efter en tid frågar i ett längre förhållande; "får jag flytta upp en våning?", lika ställd och förskräckt gjorde denna enkla förfrågan honom.
Han hade väntat sig något helt annat. Han kände hur hans hjärta började bulta, och hur hans lilla lergods stelnade.
Hon måste vara någon form av släkting till grannkärringen. Han synade de små spetsarna som stack fram ur urringningen, hur de diskret, men ändå synligt stack fram där.
Han kom på sig själv med att flåsa.
Hade han inte svarat än? Helvete! Vad fan frågade hon nu igen? Var det något om drejade penisar?
Han avbröts av ett leende sött som socker - hon var nog van vid att bli bemött såhär - och i samma stund gav han ifrån sig det akademiskt korrekta svaret.
"öhh.. Jo.. Men du får hämta det själv! Jag har haft sönder min snopp och jag måste laga den nu! Det finns ute i köket.."
Stilla för sig själv tänkte han, samtidigt som han släppte in henne och slött pekade med handflatan mot köket;
"åhh vad hon vill ha mig. Det där hanterade du bra. Du är så svårfångad, din lille stud!"
Hon kommer på sig själv med att älska ljudet av hennes pumps stålskodda klackar som krossar de spridda fragment av manlig stolthet som pryder golvet där hon går fram. Hon vet vad hon är ute efter. Visst var hon övertygad om sin egen skicklighet, men att det skulle gå så här lätt det trodde hon inte. De lystna blickar som han kastar mot henne där hon med framåtlutande bäcken tar sig fram genom röran mot köket sprider en värme genom hennes kropp som hon inte väntade sig att känna. Det här skulle ju bara vara ett rutinmässigt uppdrag. Inget hon inte gjort med framgång vid fler tillfällen än hon vill kännas vid. Ingen har verkligen stått i hennes framfart förut.. men något i hans doftsammansättning har fått henne lite ur fattningen. Vem är det han påminner om? Hon känner igen den så tydligt. Den där brunstiga doften, så komplext sammansatt att hon inte kan skilja på de ämnen den består av. Hur länge har det varit? Hon var inte mer än sexton då. Nu kommer allt tillbaka. Solen var på väg ned. Hösten hade kommit tidigt. Ridturen genom den polska ekskogen hade varit underbar. Hon frustar lite irriterat över sin moders bannor om att rida ut själv, inte kunde väl något hända henne? Just som tanken tagit form, brakar det till genom lövverket. Ett träd faller ned intill henne, hästen får panik och kastar våldsamt av henne. Det första hon minns efter det är doften. Hon förundras över dess makt. Den för henne tillbaka till medvetande. Hon känner hur hon rodnar, men ändå inte, varje kapillär fylls av hett blod. Hon flämtar till, tar ett djupare andetag för att definiera doften som berusar henne så. -Åh, du vaknar nu. Hon rycker till av rösten. Han tappar henne nästan. Plötsligt inser hon att hon blir buren fram genom buskaget. Hon vet inget om honom. Hon bryr sig inte. Hon låter sig föras bort. Genom den rutiga flanellskjortan kan hon känna hans puls. Stadig och pålitlig. Han talar till henne igen, men hon flyter in i drömmen igen, hans röst är så lugnande och doften av honom så sann. Här vill hon vara för alltid. När hon vaknar till igen så finner hon sig övervakad av sin gråtande mor. Hon kastar sig upp i panik. -Var är han? Hon märker att hon skriker så att det gör ont i bröstet. -Vem? Snörvlar mamman till med förundran i rösten. Det visar sig att ingen tog tid till att undersöka det. När hon kom hem medvetslös, framburen av en främling, fokuserade mamman helt på sin dotter. Så snart det var uppenbart att mannen ifråga inte orsakat händelsen ombads han lämna rummet. Han försvann obemärkt. Hon kastas tillbaka till nutid, upp ur minnesbanken. Upptäcker att stillsamma tårar av lycka sakta rullar nedför hennes kinder. De förbyts snabbt till kalla kårar av skräck. Hur ska hon klara av sitt uppdrag nu? Följderna på ett misslyckande är hon väl medveten om. Det skulle ju vara ett enkelt rutinuppdrag. Hon hade kommit till hans dörr helt avslappnad. Ingen som helst oro. Hon trodde sig veta allt om sitt objekt. Veckor av kartläggning hade fastställt en bild av en måttligt intelligent herre som inte har något som helst sinne för mode. Det måste ha varit denna avslappnade sinnesstämning som gjort henne så mottaglig. Hon väcks ur sina grubblerier av en fast hand som försiktigt tar hennes axel. Hon faller samman, men fångas upp av armar som hela hennes varelse törstat efter att omfamnas av under så lång tid. Än en gång kommer hon på sig själv med att med djupa andetag insupa den doft som berusar henne så till den milda grad att hon tror sig kunna livnära sig på den.
Han ställde sig frågande till hur det här egentligen gick till. Bombnedslaget i lackröda pumps hade kollapsat i hans armar. Nog för att han visste att han var hot, men inte ens hans vildaste hybris motsvarade detta. Vad berodde detta på? Vad var hemligheten bakom denna oemotståndlighet?
Han fuktade sina läppar så de blev rödare än Andreas Wilsons, och så frågade han med sin honungsljuvaste stämma;
"Är du okej?"
Han ser hur hennes kinder är fuktiga, och hur hon undergivet tittar upp mot honom, med vidgade näsborrar.
Han tittar ner på varelsen som lagt sitt huvud på hans axel, och tvingas böja huvudet så att hans haka fick små avkommor.
Han ville dra henne till sig, visa hur stark och beskyddande han var, men han var rädd för att spräcka lergöken som kvittrade för fullt innanför hans svarta tanga.
Så de stod där - den drejande dörrvakten och kvinnan med den hemliga agendan - omfamnande varandra som om den ena funnit något som gjort henne ett stort stycke helare, och den andra hittat ett fräscht ass.
Utan att tänka mera så kysser hon honom. Han stelnar till, hon kan riktigt känna hur han tvivlar på det som sker. Hon kan inte längre hålla igen. Han må se ut som en skabbig jugge, men inget sånt spelar längre någon roll. Hon är förlorad i lust. Plötsligt faller hon. Hon märkte inte ens att han rörde sig från köket till sängen. Medan han fipplar med bältet så får hon luft igen. Luft som inte är fylld av den för henne bedövande odören som han har. All hennes träning gör sig påmind. Hon blir åter det hon kom dit som. En svindlande känsla genomfar henne när allt blod förflyttar sig till muskler och hjärna från svällkroppar och hud. Nu står han med byxorna vid fotknölarna, redo att anfalla. Mer än det hinner han inte. Hon har tagit upp en dolk som hon förvarat bunden intill låret. Det hela är över på ett ögonblick. Samtidigt som livet rinner ur honom ned på de sedan månader fläckiga lakanen så känner hon hur något också dör inom henne. Hon vet att ingen kommer få henne att känna så igen. Inget kommer fylla upp hennes själ på samma sätt. Aldrig någonsin kommer hon igen tappa kontrollen. Hon blir lättad. Hon rättar till sin klädsel, går in till rummet bredvid, slår hål i väggen och plockar fram de sedan länge gömda dokument som hon kom för att hämta. Hon kommer för alltid minnas vad kärlek är. Veta hur det luktar och kunna undvika den till varje pris. Aldrig mer ska hon tappa fokus. Inga flera distraktioner. Hon vet att hon uppnått en nivå som tidigare varit henne förborgad.
Han känner hur stålet skär in genom hans bröstkorg. Revben pressas isär, benhinnor fransas sönder och det kalla bladet färgas rött.
Den jävla slynan. Vad fan hände?! Vad ville hon egentligen?!
'Vad fan kunde hon inte bara sagt nej för..' tänker han en smula bittert, när han känner livet ebba ur honom.
Det sista han ser är hur hennes suddiga anlete börjar le mot honom. Vreden i honom är poänglös, så han prioriterar om. Han sluter ögonen och minns det som gav honom mening och glädje i livet.
I sitt sinnes öga ser han en guldbrun lerkuk rotera. Hans starka händer masserar den varsamt, men ändå bestämt. Han minns hur han älskade hur den kändes mot hans händer. Hur han ideligen gick till apoteket för att fråga om medicin mot läckande mungipor.
Han rosslade till, och därefter var han inte mer.
Penetrerad som aldrig förut, låg han där, söndrig och blodig. Helt jävla död.
'Tack och lov för det', sade kvinnan i de röda pumpsen och avbröt berättarrösten.
'Jävla uppmärksamhetskåta knivfetishisthagga! Lär dig uppskatta närhet för i helvete! Du dödade min karaktär!' svarade berättarrösten bittert tillbaka, och planerade den djävulska handlingens väg till hennes onda bråda död.
Skicka en kommentar