Twistad.

Ibland vet jag inte vad jag ska tro. Vem är vem och vad betyder det egentligen? Vad ska man behöva stå ut med, hur långt ska det gå? Man vill tro att man har saken under kontroll, bara för att inse att det spårat totalt. Man låtsas inte bry sig, men ligger sömnlös om nätterna. Man väntas agera men har tillfälligt paralyserats. Inget vill som man vill att det ska vilja och allt är bajs. Allt man säger kommer ut som något annat. Inget av det man vill ha är det man fick tag på. Solen skiner men jag fryser. Jag tror jag är frisk, men jag nyser. Inget av vikt eller allvar är fel, men något är snett. Det finns ett glapp. Jag vet inte var eller vad, men jag vet att det är där. Just utanför mitt synfält. Alldeles utom räckhåll. Så nära att jag kan känna lukten, men det håller sig lurkande bakom min vilja av att det inte finns. Min vilja att allt är perfekt. Det är en spricka i fasaden. Jag känner den så väl. Det retar mina sinnen. Jag anstränger mig på att inte tänka efter vad det är, för att när min gard är nere kunna krossa den och lista ut mysteriet. När jag siktar tanken mot det, så undflyr det mig. Det är ett inre uppdrag. Bli din egen spion. Vad vill du säga dig själv, egentligen? Vad håller du från dig själv? Du vet nog vad det är. Du vet ju att du vet det. Bara låt gå. Ännu en vardag har börjat.