Döden närmar sig.

Det går inte att komma ifrån. Döden närmar sig. Inget fel med det. Jag har kommit över min dödsångest. Vilken lättnad. Det har säkert en hel del att göra med att jag senaste veckan konfronterats med döden, eftersom jag sett mig igenom den kompakta Six feet under- boxen som jag fått. Det var en omtumlande upplevelse. Serien älskade jag sedan tidigare, men den blev än mer ofrånkomlig när man såg den i en följd. Jo, jag har levt mitt vanliga hektiska liv ändå, men många sena nätter har det blivit. Jag har skrattat, våndats, blivit arg och lättad, men framförallt gråtit med karaktärerna i serien. Alltid lika trevligt när allt är toppklass, skådespeleri, klippning, kameravinklar, musik, manus, ja allt. Fantastiskt. Nu vill jag bara planera min egen begravning, med allt vad det innebär.

Hur vill jag att det ska se ut?

Tål verkligen att funderas på. Vill jag kremeras, begravas, strös i havet, vad ska stå på stenen, ska jag ha någon sten, var ska ceremonin hållas, ska man verkligen bry sig, spelar det någon roll, vad innebär det för strul att man gått ur svenska kyrkan, de brukar ju annars lägga beslag på ens lekamen, ska man sätta undan en slant så det inte drabbar de efterlevande ekonomiskt, vilken musik ska spelas, vilka texter ska läsas upp, borde jag verkligen fördjupa mig mera. Ja, säg det.

Återkommer när poletten ramlat ned.