Räddare i nöden?

Har kommit till halvtid i mitt arbetspass på en arbetsplats som jag trodde jag lämnat för flera år sedan. För att klargöra. Det är inte illa, egentligen. Jag är glad för att jag har ett så bra extrajobb! Men nu känner jag inte alls för att gå dit. Känns lite som att gå tillbaka, jag vill gå framåt. Det som var, har jag sett. Trevar hellre i ovisshetens mörker. Där göms alltid de saftigaste monstren och de största skatterna. Nu drömmer jag mest om att en riddare på en vit springare ska komma och röva bort mig. Istället tar jag en rostig cykel till industriområdet, rullar fram genom leriga gator och blir nedstänkt till oigenkännlighet var dag, vilket gör att man knappast tar på sig de finaste paltorna. Som i sin tur gör mig allt mer nedstämd. Men ta ingen stor vikt av det jag skrivit nu. Allt jag behöver är egentligen att ventilera. Du får vara min östersjö och det här är mitt avfall. Charmigt. Slipper oroa mig för var jag ska få min lunch ifrån. Har köpt tre plastkorvar som innehåller ärtsoppa. Nu måste jag peppa mig.. Åh. Resten av mina pass kommer gå som en dans. Jag kommer börja älska det nya datasystemet som är helt fakkt app. Inga problem kommer störa mig. Det kommer frysa på och fallas snö. Det vet jag. Det underförstodda hotet som min mat innebär räcker till det. Muhahaha.